Ungdomsstyrelsen, utredning, Fokus 12

”De säger att jag ska flytta hemifrån
men då säger jag, vart ska jag ta vägen
med mina kaniner och mina marsvin och
mina hundar. Jag kan ju inte bosätta mig
i en lägenhet med så mycket djur. Så frågan
blir vart ska jag ta vägen?”
Lotta är nöjd med sin livssituation, hon tar livet
som det är. Hon vet vad hon klarar av och
utsätter sig inte gärna för nya situationer som
hon tror att hon kan ha svårt att hantera.
”Det jag tycker om att göra, och som jag
gör i stort sett hela dagarna, det är att
sköta om mina djur. För det klarar jag
liksom av, jag fixar att sköta om små djur
och lite större djur, men riktigt stora djur,
de klarar jag inte av riktigt, så de får någon
annan sköta om.”
Lotta oroar sig inte för framtiden, hon tar
en dag i taget och ser tiden an men hoppas att
någon gång i framtiden kunna förverkliga sin
dröm om att öppna en Zoo-affär.
De pragmatiska navigatörernas
förhållningssätt och strategier
De pragmatiska navigatörerna menar att människor
i allmänhet och olika välfärdsaktörer
i synnerhet, är alltför benägna att fokusera på
deras tillkortakommanden i stället för på deras
resurser. De ser sig inte som funktionsnedsatta,
utan beskriver sig själva och sina svårigheter i
mer socialt accepterande termer. En annan intervjuperson,
Linda uttrycker sig så här:
241
”För mig var det så att jag började särskolan
för att jag inte riktigt hängde med
i skolan och så där, men jag hade inte så
mycket gemensamt med de andra. Det
där med handikapp är inte riktigt min
grej.”
Maria, som också gått i särskolan, är gravid
vid tiden för intervjun. Hon är övertygad om att
hon har resurser nog att ta hand om ett barn. Hon
menar emellertid att andra ofta har en felaktig
och negativ uppfattning om människor som, liksom
hon, har gått i särskola. Därför berättar hon
inte att hon har gått i särskola när hon besöker
mödravårdscentralen.
”Nej, jag berättar inte det för jag tror att
de blir rädda om man råkar säga att man
gått på sär och så, då tänker dom kanske
att man inte ska klara det, att man är
knäpp och så. Jag säger inte till folk att
jag gått i särskola, det gör jag inte. Folk
vet inte vad det är, så därför tror de att
man inte kan klara vissa saker.”
De unga i den här gruppen undviker, liksom
Lotta och Maria, att berätta för andra om sin
bakgrund och sina kontakter med olika typer av
sociala myndigheter. Det är en medveten strategi
som de har utvecklat, i syfte att skydda sig
från den sociala kategoriseringens konsekvenser.
De menar att människor i deras omgivning
inte kan förstå vad det innebär att leva med en
funktionsnedsättning och därför undervärderar
deras kompetens och förmåga.
Gemensamt för de unga i den här gruppen är
att de uppskattar att vara i sammanhang där det
finns andra människor som har liknande erfarenheter
som de själva. Några av dem har, i likhet
med Lotta, familjemedlemmar som har liknande
funktionsnedsättning som de själva. Men även