Ungdomsstyrelsen, utredning, Fokus 12

”När jag kommer till socialen och säger att
jag inte har någonstans att bo och att jag
behöver hjälp, så säger de att de tyvärr inte
kan hjälpa mig, utan att jag ska leta bostad
själv och om jag hittar något så kan de hjälpa
mig att betala hyran. Då säger jag att
’snälla du, jag har ju skulder hos kronofogden,
jag har inget jobb och inga referenser,
jag har ingenting, jag får ingen bostad, ni
måste hjälpa mig på något annat sätt. Jag
nöjer mig med vad som helst bara jag kan
stänga dörren och sova i lugn och ro om nätterna,
så jag kan börja ordna upp mitt liv’.
Men det kan de tyvärr inte ställa upp med,
säger de. Nåväl, skit i det då!”
De missförstådda rebellerna betraktar sig inte
som tillhöriga gruppen människor med funktionsnedsättningar
och har heller inget behov av kontakt
eller tycker sig ha något gemensamt med andra personer
med likartade svårigheter och erfarenheter
som de själva. Så här säger Sara 22 år och tidigare
särskoleelev:
”Jag har epilepsi, men jag är inte handikappad,
jag är ingen sån person … har inget
gemensamt med dem.”
De missförstådda rebellerna ser sig som utdefinierade
och förtryckta, främst i förhållande till välfärdssamhällets
aktörer. Själva beskriver de sig som
en del av normalitetssamhället och trots att de ur
många aspekter uppfyller samhälleliga kriterier för
avvikare, vägrar de att acceptera en avvikaridentitet
men förnekar för den skull inte att de behöver stöd
och hjälp i vissa situationer. De protesterar dock
på alla sätt mot kategoriseringar som hänvisar dem
till specialiserade former av hjälp och stöd, särskilt
avsedda för en definierad grupp av människor med
funktionsnedsättningar. Deras strategier känneteck-
248
nas av protester och motmakt, mot att bli kuvade
och utdefinierade och mot att bli förvägrade det
som de uppfattar vara deras självklara rätt. De konfronterar
systemet, kringgår reglerna och utnyttjar
dem på sitt eget sätt.
Många i den här gruppen drar sig undan och avvisar
all kontakt som innebär kontroll, anpassning
och inordning i ett system de inte känner tillhörighet
till. Men de hyser ändå framtidstro och tror sig
själva om att kunna hitta en plats i samhället, med
eller utan hjälp av välfärdssamhällets aktörer. De
förstår och kan reflektera kring andras sätt att se
på dem, men tillskriver sig själva rätten att ha tolkningsföreträde.
Genom att berätta sin historia om
vem de är och vad de varit med om, återupprättar
och bekräftar de sin identitet och sin bild av sig
själva som normala, men missförstådda.
En annan strategi de använder för att försvara sig
mot stigmatiseringen som avvikare är att markera
avstånd mot andra i samma situation som de själva.
De missförstådda rebellerna kämpar med att hantera
splittringen mellan hur andra betraktar dem och
hur de ser sig själva och använder strategier som
konfrontation och förhandling med omgivningen
för att få erkännande för sin tolkning.
Diskussion och slutsatser
De informanter som ingår i studien utmanar välfärdsorganisationerna
genom att de är svåra att
kategorisera och att de inte passar in i vedertagna
mallar. Olika välfärdsaktörer beskriver att de funktionsnedsatta
både har individuella och sociala problem
och tillskriver dem på så vis en problemidentitet
(Gubrium & Holstein 2001). Dock beskriver
inte de unga sig själva i problemorienterade termer,
utan relaterar till att de ställs inför skilda krav i olika
situationer. De beskriver sig klara av konkreta
aktiviteter i vardagliga situationer, men menar att
deras svårigheter blir uppenbara i kontakten med
olika institutionella praktiker, till exempel skolan,
Arbetsförmedlingen och barnavårdscentralen.