Ungdomsstyrelsen, utredning, Fokus 12

i mindre utsträckning till detta. 14 Bland de cirka
hundra exempel som lyftes fram som inkluderande
verksamheter var fritidsgårdsverksamhet
vanligast, därefter ridning och kultur/musik/
drama/bibliotek. Det var främst verksamheter
på fritidsgårdar samt olika idrotter som kommunerna
gav som exempel.
Hälften av de svarande kommunerna angav
att de gjorde särskilda ansträngningar för att
inkludera barn och unga med funktionshinder i
fritidsutbudet. Detta var minst vanligt i mindre
kommuner. Att inte göra satsningar behöver naturligtvis
inte betyda att barnen i dessa kommuner
inte har en bra fritid. Det finns kanske annat
i närsamhället som kan kompensera och ersätta
ett organiserat fritidsutbud.
Hälften av kommunerna angav också att det
inte fanns några särskilda mötesplatser där unga
med och utan funktionshinder kunde träffas. Av
dessa svar angav flera att deras aktivitetshus var
öppna för alla och inte utestängde några unga på
grund av funktionshinder. Ett liknande resonemang
om att verksamheterna är öppna för alla
förde även flera museer i en studie från Statens
kulturråd (2010). Studien visade att drygt hälften
av museerna inte hade någon särskild verksamhet
för barn och unga med funktionsnedsättning.
De centrala och regionala museerna hade
kommit längst med att tillgängliggöra sin verksamhet
för barn och unga med behov av särskilt
stöd.
Genom utvecklingssatsningen till barn- och
ungdomsidrott, Handslaget, stöttade staten under
2004–2007 bland annat projekt som riktade
sig till barn och unga med funktionsnedsättning.
Enligt utvärderingen av satsningen kan en inkludering
i den ordinarie verksamheten stöta på
praktiska hinder som brist på utbildade ledare,
brist på medel att skaffa sig anpassad utrustning,
svårigheter att rekrytera nya ledare samt
226
problem att anpassa de idrottsanläggningar man
använder (Reyes 2008). Det finns utmaningar i
samarbetet mellan idrotten och berörda kommunala
förvaltningar kring ett idrottsligt projekt.
Olika perspektiv och värdesystem kan bidra till
att samverkan blir lidande. Enligt utvärderingen
krävs mer än ett gemensamt intresse att stödja
målgruppen. I vissa fall kan det behövas skriftliga
avtal med klara ansvarsuppdelningar, större
upptagningsområden och blandade grupper.
… eller särlösning?
Enligt Handisams studie Hur är läget i kommunerna?
(2012) svarade hälften av de tillfrågade
kommunerna att de i första hand arbetar
för att alla verksamheter ska vara inkluderande
och att de kompletterar med särskilt anpassade
verksamheter. En tredjedel arbetar i lika stor
utsträckning med inkluderande som anpassade
verksamheter. Endast en tiondel arbetar med
särskilt anpassade verksamheter som huvudsaklig
strategi.
Enligt Blomdahl och Elofssons studie om unga
i särskolan (2011) tränade och tävlade mindre
än 10 procent av alla ungdomar med en utvecklingsstörning
i en idrottsförening tillsammans
med ungdomar som inte har en utvecklingsstörning.
Detta menar författarna stämmer dåligt
överens med vissa av de studerade kommunernas
huvudstrategier för fysisk aktivitet att ungdomar
med utvecklingsstörning ska träna och
tävla tillsammans med andra ungdomar. Bland
orsakerna till detta nämner författarna träningens
upplägg med regelsystem, metodik och
pedagogik som försvårar för utvecklingsstörda
ungdomar att delta på samma sätt som andra. I
studien förekom det också vissa intervjuer där
föräldrar inte ville utsätta sina barn för de utmaningar
som en inkludering i en idrottsnivå
innebär.