Ungdomsstyrelsen, utredning, Fokus 12

I normalitetens utmarker
– unga människor med funktionsnedsättning,
deras tillhörighet och strategier
text: Elisabeth Olin och Bibbi Ringsby Jansson
Inledning
Hur ser unga med funktionsnedsättning på sig
själva? Hur hanterar de sitt vardagsliv? Hur förhåller
de sig till den kategorisering som funktionsnedsatt
som tillskrivs dem av olika välfärdsaktörer,
såsomtill exempel arbetsförmedlingen
och försäkringskassan? Detta är några av
de frågor som diskuteras i detta kapitel.
Under de senaste decennierna har livsvillkoren
för människor med funktionsnedsättning kraftigt
förändrats. En utveckling som medfört att
de som tidigare levt isolerade från samhället nu
fått tillträde till och deltar i det samhälleliga livet
på likartade villkor som andra medborgare.
Frivillighet har också blivit en central princip i
myndighetskontakter. Den nya frivilligheten har
medfört att många unga människor med funktionsnedsättning
har en mer begränsad kontakt
med myndigheter än tidigare. Levnadsvillkoren
för unga med och utan funktionsnedsättning har
på så sätt blivit mer likartade.
Dock finns det faktorer som kan komma att
komplicera vuxenblivandet för unga människor
med funktionsnedsättning som kan relateras
till att de måste förhålla sig till och hantera det
stigma och den utsatthet som funktionsnedsättningen
medför. Förekomst av funktionsnedsättning
medför också svårigheter att etablera sig i
samhället. Som exempel kan nämnas att många
unga, under lång tid, får sin försörjning genom
socialbidrag, sjukskrivning eller aktivitetsersättning
(Socialstyrelsen 2006).
237
Unga i gränsland
Å ena sidan har samhällsutvecklingen medfört
att gränserna mellan det som anses som normalt
och avvikande till synes blivit mindre skarpa
(Young 1999). Men å andra sidan finns det en
motsatt utvecklingstendens, nämligen att med
nya och förfinade metoder diagnostisera människor
och sortera dem i kategorier som normala
eller onormala (Hallerstedt 2006, Sicakkan
& Lithman 2006). Tidigare generella sorteringsprinciper
har ersatts av ökad betoning på
individens ansvar att själv initiera, motivera och
planera sin livssituation och att skapa sin sociala
identitet såväl i arbetslivet som i vardagen
(Beck 1992, Castell 1997). Av detta följer också
nya integrationsproblem och förändrade marginaliseringsmönster.
Den grupp av unga som artikeln handlar om
består av personer med psykiska och/eller
lindriga intellektuella funktionsnedsättningar,
ibland i kombination med olika former av social
problematik. Av välfärdssamhällets aktörer
beskrivs den här gruppen ofta som en typ
av gråzonsklienter, det vill säga att de befinner
sig i gränslandet mellan normalitet och avvikelse
(Madsen 2006). Det är en situation som
är giltig för många unga med funktionsnedsättning,
speciellt för dem som har viss kapacitet
att klara sig själva, men som kan behöva stöd
med delar av tillvaron. De har erfarenheter av
att hantera livsbetingelser i flera olika sociala
sammanhang och har utvecklat strategier för en
tillvaro på gränsen mellan det normala och det