Ungdomsstyrelsen, utredning, Fokus 12

sig ha de kunskaper som behövs så är det omöjligt
för honom att klara av att sköta ett arbete på
grund av den höga pressen. Så här säger han:
”Det är ständigt denna press och stress!
Det funkade inte. Jag kunde vara en minut
för sen efter lunchen och fick värsta
utskällningen, även om jag gjorde Arbetsuppgifterna
bra så ville de alltid att
man skulle vara snabbare. Man blir fumlig
och trots att man vill göra bra ifrån
sig så får man ingenting gjort. Sedan
blev jag sjukskriven, det var sju år sedan,
så det är ett tag sedan nu.”
De kritiska utmanarna söker efter gemenskap
och tillhörighet. Det kan vara allt från att de
vill ha någon form av meningsfull daglig sysselsättning,
till att de önskar leva tillsammans
med människor som befinner sig i en liknande
situation och som har samma erfarenheter som
de själva. Lars-Erik föredrar att ta saken i egna
händer, genom att försöka skapa en alternativ
samhällsgemenskap, Stina, som har en lindrig
intellektuell funktionsnedsättning, har samma
önskan efter gemenskap, men hon ställer mer
modesta krav.
”Jag är för bra för att bo på gruppboende,
men behöver för mycket hjälp för
att kunna klara mig helt själv. Jag känner
mig ofta ensam. Man kanske skulle kunna
hitta på något nytt, det måste ju finnas
fler sådana som jag som har lite problem
och som känner sig ensamma. Om vi var
fler skulle vi kunna bo i en villa tillsammans,
vi skulle kunna hjälpas åt, komma
överens om hur vi vill att det ska vara,
hur man ska ha det och så …”
245
De kritiska utmanarnas strategier kännetecknas
av att de ofta utsätter sig för utmanande
situationer. Trots många upplevelser av att ha
kommit till korta så låter de sig inte nedslås utan
hävdar att de, liksom alla andra människor har
rätt att misslyckas. De för en ständig kamp för
att få sina rättigheter tillgodosedda. Lars-Erik
försöker oförtrutet att få sitt efterlängtade körkort
och ett jobb.
Emil, som har mångårig kontakt med både
vuxenhabiliteringen och psykiatrin, berättar om
sin envisa kamp för att komma ut och få en plats
på den reguljära arbetsmarknaden.
”De vill att jag ska gå till dagcenter men
jag vill ha ett riktigt jobb. Även om de sa
att det inte var någon idé så gick jag till
arbetsförmedlingen, jag blev utkastad,
men jag gick tillbaka. Till slut stängde de
dörren för att jag hade misslyckats för
många gånger. Jag hade inte fått något
jobb och då får man inte vara med i arbetsförmedlingen.
De dömde ut mig, men
jag vill jobba och jag kan jobba, så jag
får försöka på något annat sätt.”
Det här är en grupp som protesterar mot de
sociala konsekvenser som kategoriseringen som
funktionsnedsatt innebär. De ser sig inte som offer
utan hävdar rätten att vara annorlunda, utan
att för den skull exkluderas från samhället. De
hävdar att om samhället och olika välfärdsinstitutioner
kan se och ta vara på deras kompetens
och kvalifikationer så är de en betydelsefull resurs
i samhället, inte en belastning.
De kritiska utmanarna ser på sig själva som
en minoritetsgrupp och deras strategier kännetecknas
av att de utmanar normalitetens gränser.
Snarare än att beskriva sig som problembärare
och avvikare så framgår det av deras berättelser