Vad hände sen? - Göteborgs universitet

vad hände sen?för allt manlighet, var viktigt i organisationen. Men manligheten var så självklar attden nästan var osynlig.Inte så många återställare, men inte heller särskilt genomgripande förändringarHur gick det i förändringsarbetet? De projekt som jag följde under mitt avhandlingsarbete1995-1998 hette ”Dynamik” och ”Förändring pågår”. De handlade om arbetsrotation,mångkunnighet, avskaffandet av arbetsledarfunktionen och delegering av arbetsuppgifteroch ansvar till produktionspersonalen. Projektgrupperna var utformade så attmaskinföraren, befattningen som fanns på statustrappans högsta steg, fick representeraalla kollektivanställda. Det var en låg grad av brukarmedverkan, förutom när förändringenskulle förankras och genomföras. Då fick all personal utbildning i de nya tankarnaoch attityderna – utbildning i lagarbete, målstyrning och förändringsvilja. Bristenpå bred delaktighet och brukarmedverkan i förändringsprocessens tidiga skedenfick dock till resultat att mycket av den gamla organisationens ”statustrappa” och strukturbyggdes in i den nya organisationen, vilket kan ses som en återställare av genusordningen.Arbetsrotation mellan olika arbetsställen var svår att få att fungera, trots att alla arbetenvar ”manliga” och att det nästan enbart handlade om män. En förklaring till dettasom de anställda lyfte fram var att individuella löner och ökade löneskillnader motverkadeförsöken till arbetsrotation. De ökade löneskillnaderna var ett led i att stimuleratill arbetsrotation och kompetensutveckling och samtidigt införa karriärvägar för dekollektivanställda. Men eftersom löneskillnaderna följde den gamla statustrappan blevdetta en del i att återställa ordningen.Integrering av olika funktioner, drift/underhåll och drift/lab, fungerade lite bättre jämförtmed liknande förändringar på de övriga studerade företagen. Naturligtvis fanns detstatusskillnader, men integreringen underlättades troligen av att alla arbetsuppgifterhade en manlig stämpel och att det nästan bara var män som utförde dem. Sammanfattningsviskan man säga att företaget inte hade så många återställare, men inte hellersärskilt genomgripande förändringar.Hur gick det sen för Kappa Kraftliner i Piteå?När jag nästan tio senare tar kontakt med företaget igen för att fråga om jag kan fåkomma och göra en uppföljningsstudie får jag direkt reda på två saker av mina kontaktpersoner:Dels att man nu har många fler kvinnor som arbetar i produktionen, ochdels att den senaste organisationsförändringen totalt hade misslyckats på grund av storapersonalneddragningar under andra hälften av 1990-talet. Två intressanta uttalanden– eftersom det skulle visa sig att jag sedan gjorde delvis motsatta tolkningar.100