Vad hände sen? - Göteborgs universitet

vad hände sen?Det finns även studier som visar på vikten av att andra aktörer än ledningen är aktivai jämställdhetsarbetet. Flera studier har synliggjort hur grupper av framförallt kvinnordriver frågan utan att det ingår i deras arbetsuppgifter (Cockburn 1991, Ledwith& Colgan 1996, Pini et al 2004). Grupper som bevakar och driver frågan utan att detingår i deras arbetsuppgifter – s k aktivister (Höök 2003) – finner vi dessa framför allti den historiska tillbakablicken (Granath & Larsson 1985). Där framgår att kvinnorgått samman i olika konstellationer och placerat frågan på den organisatoriska agendan.Ibland har detta varit inom ramen för fackliga organisationer. Kvinnors organiseringoch krav har bemötts på olika sätt av ledningen. Det har både avfärdats med motiveringaratt kvinnorna bara representerade sig själva, och givit upphov till organisatoriskajämställdhetsprojekt. Intervjupersonernas beskrivningar pekar mot att det har blivitmindre vanligt med aktivister över åren. Denna tolkning av utvecklingen får t ex stöd iden andra projektledarens beskrivning av att uppleva sig vara förhållandevis ensam i attdriva frågorna.Tolkningen får även stöd av den första projektledarens beskrivning av utvecklingen avjämställdhetsarbetet över tiden, som bl a innebär att inte längre finns någon som stårpå barrikaderna: ”Man känner ju inte att det är någon som står på barrikaderna för dethär! Om jag säger det, att den påtagliga skillnaden nu jämfört med tidigare, det är att detär en del i business-planen. (…) Jag känner inte att det finns något organ eller någon vissstark person som står och slår på trumman för det här, utan det är en del i det affärsstrategiskaarbetet.” Ovanstående citat pekar på sambandet mellan avsaknaden av aktivisteroch det faktum att arbetet skrivits in i styrdokument. Intressant att notera är att sambandetaktivism/kritiska kvinnor och styrdokument/policies, snarare var det motsatta iRutherfords (1999) studie. Hon konstaterar att kvinnorna blev mer uppmärksamma ochmindre toleranta för diskriminering, i organisationen som hade en jämställdhetspolicy.Jämställdhetspolicyn påverkade sålunda deras förväntningar på hur de skulle bemötasoch syn på möjligheter till förändring. Rutherfords studie kan därför snarare tolkas somatt professionaliseringen/integrering av jämställdhetsarbetet skapade kritiska kvinnor(aktivister).Om det nu är så att integreringen av jämställdhetsfrågan in i den organisatoriska agendan,t ex genom styrdokument, inneburit att aktivisterna ’försvunnit’, hur kan det tolkas?Har utvecklingen inneburit att, så som Åström (1998) skriver, rutiner och strukturerblivit jämställdhetens vakthundar, istället för enskilda individer (och då nästanalltid kvinnor)? Har aktivisterna m a o spelat ut sin roll? Eller är det så att frågan harkoopterats, och kvinnorna ’körts över’? Frågorna är många, liksom svaren troligtvisockså är. Om man återkopplar till programmet, och hur det relaterar till aktivister, kandet tolkas som ett sätt att skapa aktivister. I intervjuerna beskriver flera intervjupersonerhur programmen resulterat i att deltagarna börjar arbeta med frågan. En f d deltagare193