Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

materialismens och sensualismens mördande krasshet. Jag älskar människan och skyr
allt som döljer henne för mig och hindrar min kontakt med henne.
Värld, verklighet och samtid, jag har ingenting med er att göra. Ni utgör den eviga
onda cirkel som förstör alla människors liv med sina hårda lagar om verkligheten och
överlevandet. Du må bli ständigt svårare och svårare och mer besvärlig för mig och
aldrig tröttna på att sätta nya tumskruvar på mig, men jag skall aldrig mera delta i din
småaktiga fåfänga, hur mycket ont du än gör mig.
Mina vänner judarna har alltid varit offer för trakasserier och förföljelser. Ända
sedan Salomos och konungariket Israels beklämmande fall har alltid någon nation och
något folk fått för sig att judarna måste utrotas och försökt realisera denna vanvettiga
idé med alltid lika misslyckat resultat för alla parter. Vad är det då med judarna som
alltid frestar så många till att vilja förinta dem? Är de den avgrund utan botten som
världens ekonomi ständigt störtar ned uti, som finanshajarna påstår; är de sådana lata
och giriga parasiter som kyrkan påstår, och är de så onda och makabra som folkets
fördomar förfäktar? Nej, de är endast mänskliga. De är lika mänskliga som jag och alla
andra.
Det är inte judendomen som är avgrunden. Nej, avgrunden är verkligheten, som
civilisationen ständigt störtar ut för och ned uti. Mänskligheten lever i ett enda stort
förfall utan gränser, en ständig degenerering, en ständig vulgarisering och
förslappning av kultur, civilisation och samhälle, seder och moral, en oupphörlig fatal
kompromiss med en alltmer andefattig verklighet; och detta universella förfall som vi
alla deltar i och upplever är historiens gång, och den kommer aldrig att nå botten.
Se, Hendrickje, hur lille Titus leker! Han behöver en mor och har varit alltför länge
utan en sådan. Även jag behöver någon som kan se efter mig och hålla ordning på mig
och se till så att jag får lagad mat. Titus och jag har misskött oss förfärligt ända sedan
Saskia dog. Är det inte synd på en sådan liten pilt och skönlockig kerub att växa upp
utan mat och mamma? Han tycker om dig. Du skulle rädda både honom och mig från
en säker undergång om du stannade hos oss och gav oss den kvinnlighet som vi båda
så innerligt saknar. Ty vad är livet utan kvinnlig mjukhet och värme? En öken, ett hav
utan land, en mardröm och ingenting annat än döden.
Jag älskar dig, Hendrickje, ty jag är mänsklig och tänker på Titus. Ännu kan han
och jag bli lyckliga, om du delar ditt liv med oss och låter oss älska dig så som vi
endast kan älska en moder och kvinna.
Hendrickje, förlåt dem, ty de vet icke vad de gör. Vad har de med vår kärlek att
skaffa? De är bara avundsjuka på oss för att vi älskar varandra och är lyckliga
tillsammans, precis som de föraktar och förföljer judarna för att de är avundsjuka på
dem och inte förstår dem. Gråt icke, Hendrickje. De kan inte skilja oss åt, ty vår kärlek
är heligare och renare än deras av missförstånd och hysteri ihjälfrätta heliga synoder
och inkvisitioner. Kyrkan har ingen rätt att ansätta oss för att vi lever tillsammans utan
att låta oss vigas, och att de torterar dig och aktar sig för mig bevisar bara hur lömska
och omänskliga de heliga fanatikerna är. Glöm att de finns. Ingenting utom döden kan
få oss att separera.
Mänskorna har aldrig vetat vad de har gjort. De har gått från världsbrand till
världsbrand och ständigt tuttat på på nytt och gjort världsbränderna större, och aldrig
har världen brunnit som idag. Alltid är den som förföljs oskyldig, och alltid förföljs
han därför. Idag är det som vanligt judarna men även protestanterna och jag och min
stackars vän Hendrickje. Men den som förföljs, trakasseras och mobbas av de
ignoranta deltagarna i mänsklighetens eviga obotliga masshysteri hör alltid evigheten
till, medan de världsliga går all världens väg och försvinner. Aldrig har ett land
förhärjats som protestanternas Tyskland, men just därför skall de i motsats till alla
99