Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

givet. Han tror att han själv är likvärdig med Gud Fader och därför har rätt att
godtyckligt, hänsynslöst och motståndslöst bestämma över allt. Han inbillar sig att
hans vilja är min lag, att han vet och känner allt om mig och att han med sin blotta
vilja kan styra mig precis hur han vill. Men han bortser från den mänskliga faktorn.
Han fattar inte att varje människa till fullo är en människa och därmed en suverän,
opålitlig och gudomlig kraftnatur som ingen annan kan kontrollera eller
programmera. En människa kan alltid ta sig till vad som helst, och hon tar sig alltid till
det som man minst av allt väntar sig av henne i det för en själv mest ofördelaktiga
ögonblicket. Ja, så är det tyvärr, kapten Bligh, och du är tyvärr ignorant och simpel
nog att inte fatta det.
O Maimiti! Dig älskar jag! Din ö älskar jag! Din värld vill jag tillhöra för evigt! Om
kapten Bligh representerar England vill jag inte veta av England. Om han skall
representera kultur och civilisation och vara min överhet i denna värld, så vill jag inte
vara i denna värld. Han och jag ryms inte i en och samma värld. För din värld, min
älskade, skall jag överge min värld och därmed allt det onda, kortsynta och krassa
som den representerar. Du är den trognaste av alla kvinnor i världen. Ditt hår är som
Tahitis klaraste friskhet i dess renaste ljuvaste vattenfall. Ditt väsen är en älvas, en god
fes och en änglalik nymfs. Ja, du är en ängel, Maimiti, och dig skall jag älska för evigt.
Aldrig skall jag överge dig eller du mig, och om vi skiljs åt så skall vi aldrig släppa
varandra ur varandras tankar.
Hon skickade mig idag en massa presenter. Kapten Bligh lade beslag på dem alla.
Tyger, kläder, mattor, frukter, grönsaker och två svin – allt konfiskerades av kapten
Bligh för det allmänna bästa, som han uttryckte det, som om vi utgjorde en kommun
ombord där allt tillhörde alla, det vill säga kapten Bligh, och som om han hade
upphävt all privat äganderätt ombord. Vackrast av alla Maimitis presenter var två
undersköna pärlor så stora som valnötter. Maimiti lät särskilt framföra att de var till
min moder. Kapten Bligh tvingade mig till att öppna det lilla paketet och blotta dess
rena ovärderliga innehåll inför ett tiotal smutsiga och rovgiriga blickar. Han ville
konfiskera dem också. Han bjöd att jag skulle ge dem åt det svinet mr Samuel. Då gick
det för långt. Jag sade nej. Jag vägrade. Kapten Bligh blev rosenrasande, men liksom
jag lyckades avhålla mig från att på stunden slå ihjäl honom lyckades han för första
gången någonsin med att behärska sin vrede.
Han behandlar oss som smugglare. Han gör oss till smugglare. Så sträng är han att
han tvingar oss till att liksom brottslingar smuggla ombord vad vi behöver. Själv har
han mage att äga fyrtio svin, men någon annan tillåter han inte att äga något. Han
allena får äga hur mycket han vill, men ingen annan får äga något. Vi får inte ens äga
eller vara oss själva. Endast han får vara sin egen och äga något ombord. Vi måste alla
vara hans lydiga ständigt mer och mer förödmjukade slavar. Så är det och så måste det
vara för det allmänna bästas skull, som vår tillsyningsman så vackert uttryckte det.
Tom Ellison fick en väldigt vacker tahitisk solfjäder av en infödingsvän. Han fick
också tyger och äpplen som han försökte ta ombord, och i tygerna försökte han
gömma en liten gris. Skvallerbyttan Hallet, den sjuklige och äcklige veklingen,
genomskådade tygernas hemlighet och lovade att inte säga något om han fick
solfjädern. Ellison skildes från den vackra varan med sorg, och han kokade av vrede
invärtes när han bar tygerna och grisen ner till sin koj. Litet senare kom mr Samuel och
tog tygerna ifrån honom, och i tygerna fann han grisen, som om han hade sökt efter
den. Hallet hade skvallrat trots solfjädern.
Trots att landet prunkar av överflöd måste vi äta samma skämda och ruttna
ransoner ombord som vi har fått leva på under hela resan. Vi får inte en brödbit mer
om dagen än vad vi fick i mitten av den Indiska Oceanen. Bligh vägrar att låta oss
känna oss och leva som människor. Naturligtvis är en sådan stenhård disciplin av
nöden i krissituationer och under svåra förhållanden till sjöss, men så här i hamn med
allt jordiskt överflöd tillgängligt utanför kajutan är denna kadaverdisciplin inte bara
190