Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

få infödingar kommer ut till oss och blir våra vänner, men deras bröder blir lika
fientliga mot dem som de är mot oss. En av dem som blir våra vänner är Tetahiti, en
storväxt kraftig vacker och ädel natur av hövdingablod med grant imponerande
midjelångt hår. När vi lämnar Tupuai följer han hellre med oss än att han återvänder
till sitt eget folk, som han tror att skulle slå ihjäl honom för att han har umgåtts med
oss. Han blir mig mycket tillgiven för att jag låter honom följa med oss, och med
honom ombord som ständig påminnelse om det paradisiska Tupuai sätter vi rak kurs
på Tahiti, vårt efterlängtade Eden, vårt enda hem och vår enda hamn här i Söderhavet.
Måtte ingenting ha förändrats där.
Ingenting har förändrats där. Allting är som förr. Alla hälsar oss välkomna, och
hövdingarna tar lika väl emot oss som de tog emot kapten Bligh. Ack, hur ljuvligt vore
det ej att stanna här i detta fridens land och Guds heligaste paradislustgård vid
Maimitis sköte och med ingenting annat än mänsklig vänlighet runt omkring sig! Men
vi måste vidare. Vi kan inte stanna vid denna ö, som skulle vara den första som Bligh
och den engelska flottan skulle skicka ut fartyg till på jakt efter oss. Maimiti, vi kan
inte stanna här. Vi måste fly vidare. Men kom med oss, du och dina vänner. Du får ta
med så många vänner du vill. Och ni alla, sjömän, tag med era kvinnor ombord, och
tag gärna era infödingsvänner med också. Jag ser gärna att var och en av er har sin
hustru med ombord. Vi hade nog av fruntimmerslösheten på Blighs tid, och Michael
Byrne kan spela lika väl för polynesierna som för oss.
Tupuai var en mycket inbjudande, lockande och lovande ö. Jag tror att vi far dit.
Vi grundar en koloni där, och om vi sköter den väl och gör den till en mönsterkoloni,
så kanske England någon gång i framtiden förlåter oss. Vi ska nog på ett eller annat
sätt kunna komma överens med infödingarna. Det är synd att David Nelson inte
längre är med oss som vår tolk. Men Tetahiti kan kanske förena oss med tupuaierna.
Om det absolut inte går att samarbeta med dem så får vi lov att besegra dem. Men
Tetahiti och de andra infödingar som följer med oss ska nog kunna föra vår talan så att
vi endast skall kunna komma gott åstad. Tupuaierna såg ju oerhört upp till Tetahiti så
länge han var en av dem. Han var ju deras blivande hövding.
Jag tog fel. Tupuaierna är ännu ilsknare nu än vad de var när vi var här första
gången. De vill inte veta av oss. De vill utrota oss. Tetahiti höll på att bli stenad som en
annan Montezuma när han försökte tala förnuft med dem. De tänker inte vila förrän
de har drivit bort oss från ön. Jag var klok som lät männen bygga ett stort och starkt
fort. Därifrån kan vi lätt försvara oss och åstadkomma stor förödelse i infödingarnas
led. De är hjälplösa mot våra kanoner men fortsätter ändå hårdnackat att med heroiskt
självmördarmod trotsa dem, och fastän de dör som flugor minskas inte deras antal
eller deras anfallskraft. Tvärtom: deras ursinne blir bara värre med tiden, och
upprepade gånger kommer inte bara somliga av oss män utan också deras hustrur i
livsfara. Detta är ingen plats för Maimiti och de andra kvinnorna. De dör nästan av
hemlängtan till Tahiti. Detta är ett slagfält och inte en paradisisk koloni för kvinnor
och barn med framtiden för sig. Jag är dock villig att fortsätta kampen. Men de andra
är det inte. De vill alla bort, och de flesta vill tillbaka till Tahiti.
Jag försöker vädja till deras förnuft, men de har inget förnuft. De struntar blankt i
att Tahiti är den för dem farligaste platsen i världen och tycks just därför desto
hårdare envisas med att vilja just dit. Men den enda verkliga anledningen till att de
vill dit är att det där alltid finns tillmötesgående damer. Här måste sådana tas med
våld, och när det mot mitt förbud har skett har det alltid slutat illa. Länge och väl
diskuterar vi hit och dit vad som bör göras, och jag tröttnar inte på att plädera för att
det enda förnuftiga är att stanna var vi är. Det är helvetet, men det är bättre än döden.
De blir törstiga av allt pratandet, och i ett förtvivlat försök att få vettet att segra
förbjuder jag dem att intaga alkohol innan vi har kommit fram till ett beslut. Men
vettet är maktlöst mot naturen. De bryter sig helt enkelt in i spritförrådet och förser sig
med så många groggar de vill ha. Sedan beslutas det med en överväldigande majoritet
222