Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

laglösa fredlösa efterlysta och förföljda brottslingar och tvingas att leva som sådana
tills vi dör. De få goda av oss kommer att gå under för de mångas orättfärdighets
skull. O grymma öde! Varför gav jag mig in på detta? Men jag måste försöka rädda så
många liv som möjligt och först och främst den store kapten Blighs. Men hur? Bounty
har en barkass som gott och väl skulle rymma kapten Bligh och dem som önskar förbli
honom trogna och följa honom. Med den skulle de under Blighs utmärkta
sjömansegenskaper kunna segla till Nya Holland. Det är en liten möjlighet men dock
en möjlighet.
Lille Tom Ellison har förbytt lynchstämningen till komik. Han förvandlar tragedin
till fars. Han är ung och lycklig nog att inte inse allas vår fruktansvärda belägenhet.
Alla älskar honom och ropar uppmuntrande ord till honom där han dansar en komisk
krigsdans framför Bligh. Han är yngst ombord. Ingenting utom hans oskuld skulle ha
kunnat hindra männen från att mörda Bligh.
"Låt mig vakta honom, mr Christian!" ropar han. "Jag ska vakta honom som en
katt! Jaså, du ville prygla oss, din gamle skurk! Var det inte så? Du ville dra in vår
groggranson, din snåla buse! Du ville låta oss äta gräs, din stygga buffel! Men nu har
du satt din sista potatis, din falska fetknopp! Nu har du spräckt din sista byxa och
sprätt bort din sista knapp med ditt feta hull! Nu ska vi ge dig din lön! Vi ska sticka
hål i dig så att du sprutar som en springbrunn! Vi ska kölhala dig alla dagar och låta
dig få leva på brödfrukt, medan vi kalasar på dina ostar och dina kokosnötter! Din
buse! Nu ska vi flå dig och salta ner dig, du och din Samuel, världens två största
svindlare och bedragare! Ni borde hängas i rånocken! Ända sedan resans början har ni
inte gjort annat än lurat oss på vår rättmätiga bukfylla! Ni har allt roffat åt er och lagt
på hullet, ni båda! Du är en stor fet och simpel tjuv, kapten, och vi ska gnaga på dina
grisfötter!"
Kapten Bligh, som så ofta offentligt har förödmjukat så många av oss, blir nu
offentligen förödmjukad av den yngste ombord. Alla skrattar hjärtligt. Alla glömmer
sitt hat och sin hämndlystnad. Alla njuter ofantligt av att se Bligh äntligen tas ner till
det mänskliga planet. Aldrig har jag sett den vresige Churchill vrida sig så av skratt.
Ellisons indiandans med den stora väldiga sabeln svängande i luften framför Blighs
näsa är onekligen ett skådespel. Ett gott skratt förlänger livet, och det att Ellison får oss
att skratta ut Bligh förlänger sannerligen Blighs liv. Han har kanske till och med
räddat livet på den snöpligt detroniserade kaptenen, vars liv inte var värt en byxrem
för tio minuter sedan. Jag ger order om att barkassen ska sättas i sjön. Jag ger ordern åt
Churchill, som mest av alla har varit angelägen om att se Bligh avlivad.
Allt ombord är kaos. Alla är hysteriska, galna och omöjliga att handskas med. Det
är som Bligh sade. De är ett vilt oberäkneligt obehärskat pack, en evigt panikslagen
boskapshjord, en pöbel utan varken själ eller hjärta och en naturkraft som den
enskilda civiliserade människan ingenting förmår emot, men lika förvirrad som dessa
är hela mänskligheten. Det allra minsta som jag kan göra är att rädda Blighs liv. Fryer,
Purcell, Hayward, Hallet och Samuel får följa med honom.
Fryer, den man ombord som jag alltid har respekterat mest, är skräckslagen inför
det fasansfulla som har skett. Även Purcell är skräckslagen. Fryer säger till mig: "I
Guds namn, mr Christian, vad tänker ni egentligen på? Inser ni inte att detta är det
mest olyckliga som alls kunde ha skett?" Visst inser jag det, och jag inser det mycket
klarare än han själv. "Ni vet att de flesta av oss konsekvent tagit avstånd från löjtnant
Blighs busfasoner, och särskilt jag, och att vi alla ämnat ta upp saken inför rätta i
London. Upphör med detta vansinne, så lovar jag er att vi alla ska ta ert parti när helst
det behövs. Låt oss bara komma tillbaka till England, så skall där den lagliga rättvisan
få göra med löjtnant Bligh vad ni icke har någon rätt till att göra." Jag ser på honom
med beklagande blick och måste svara: "Det är för sent, mr Fryer."
"Era privata konflikter med löjtnant Bligh ger er ingen rätt att bringa elände över
oss andra." Han har fruktansvärt rätt, men gjort är gjort, och det kommer att spillas
201