Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

sedan aldrig mera anpassas till ett lägre liv igen. Och antagligen kommer kapten Bligh
att försöka tvinga oss till det. Varför flydde vi inte hela bunten upp för Tahitis gröna
berg för alltid bort från kapten Bligh? Därför att vi då ännu inte visste vad ett avsked
skulle betyda.
Vi har kastat loss, och vågorna mellan Bounty och Tahiti blir för varje ögonblick
allt fler och fler. Jag har sett det sista av Maimiti. Vi sjömän ombord på Bounty har sett
det sista av friheten, kärleken och friden för hela resan. Vi kommer inte att stanna på
nytt för en längre tid vid någon annan hamn förrän när vi är framme vid England.
Och där kommer vi genast att tas om hand av ett annat örlogsfartyg, som på nytt
kommer att hålla oss fängslade för många år. Verkligheten är alltid beklämmande.
Men det finns en verklighet över verkligheten, och den verkligheten har jag upplevat
på Tahiti. Får jag någonsin se en skymt av den igen?
Ön försvinner i fjärran. De gröna fuktmättade prunkande ångande skogarna, alla
de vackra vita pärlbanden av floder och vattenfall, de höga skogklädda branta gröna
bergen, de gyllene sandstränderna, de stilla lagunerna, de naturliga underbara
infödingarna av idel jungfrulig vänlighet – allt blir för varje minut mera avlägset, mera
diffust och mera likt en vacker svunnen dröm om ett förlorat paradis, en dröm, som
var för vacker för denna världen, för underbar för att kunna bli mer än bara en
otillgänglig och svårfångad men ändå påtaglig dröm.
3. Myteriet
Männen arbetar bra och gör vad de ska ombord, men någonting saknas. Ingen
arbetar längre med kraft och entusiasm. Alla arbetar slappt, automatiskt och
oengagerat medan de tänker på annat. Kapten Bligh märker det inte men känner dock
samtidigt att hans ställning är hotad. Instinktivt har han märkt hur hans, Englands och
den kungliga flottans auktoritet och makt över sjömännen har kommit i skymundan
för en högre, som är minnet av det förlorade paradiset. Männen har fått uppleva
någonting som ingen disciplin kan råda bot på. Vad är det hemlighetsfulla och sköna
som de har upplevat? Jag tror att dessa enkla ignoranta sjömän på Tahiti i sällsamt
hög grad har fått erfara ett sanningens ögonblick av en högre insikt än vad som
kanske är bra för dem.
Vi far vidare. Tahiti är ett minne blott. Vi kommer till Tongaarkipelagen eller
Vänskapsöarna. Jag börjar tycka om kapten Bligh igen. Han är som en far för mig, och
som sådan har jag ingenting emot honom. Om det bara inte funnes någonting emellan
oss! Varifrån kommer den oroliga eld som så ofta gör honom förbannad på mig och
mig förbannad på honom? Han vill ju egentligen bara väl. Hans enda fel är att han inte
alls kan behärska sig, och det kommer att bli hans fall. Egentligen ser han till och med
bra ut, om man bortser från den alltid fullproppade magen. Han skulle aldrig ha gift
sig.
Vänskapsöarna är allt annat än vänskapliga. Mänskorna på Tahiti var fromt
hederliga i sin vänlighet, pålitliga och trogna i vått och torrt. Dessa vänskapsmänskor
är lömska, opålitliga och fräcka och har inte en droppe heder i kroppen. De kommer
ombord blott för att stjäla, och det förvånar mig att kapten Bligh låter dem komma
ombord. Ännu mer förvånar det mig att han skickar oss i land utan vapen. Jag litar
inte på dessa skrupelfria tjuvar. Hur kan kapten Bligh lita på dem?
"Borde man inte skicka med en välbeväpnad vakt i varje båt?" Jag kunde inte låta
bli att uttrycka mina tvivel på infödingarnas godtrogenhet och harmlöshet.
"Är ni rädd för dem, mr Christian?" frågade min chef spydigt och en aning
översittaraktigt med just den där dumdryga tonen som jag inte kan tåla.
"Ingalunda, Sir, men borde vi inte vara lite mer försiktiga med dessa tjuvar? De
kan ju stjäla något från oss i land."
193