Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

misstog mig på dig. Ditt yttre är ett vackert ädelt romerskt fodral som gömmer en
lömskhet och opportunism utan gränser. Ditt ädelmod är en mask, ty bakom den
masken umgås du med dagens brutalaste romare Antonius, som du gärna ser att
utrotar allt ädelt blod i Rom. Jag har fallit för Antonius hand, men den verkliga
handen är din, Octavianus. Så lev då med brutaliteten och ondskan som ditt livs
ständigt närmaste följeslagare och bli världens mäktigaste och olyckligaste man. Och
jag dör med den intensiva ångern i mitt sinne över att jag någonsin skonade en boren
tyrann.
Vergilius:
Heligt och evigt är du, Rom! Jag lovar och prisar, besjunger och välsignar, älskar
och njuter av ditt ljus, o Rom, och av ditt eviga världsherravälde! Härligt är du, härligt
har du alltid varit, och än härligare skall du bli! Gudarna älskar dig ej endast för idag
utan för evigt. Du är världens ljus och huvudstad, universums trygga borg och hamn,
du är centrum för kosmos och det mest gudomliga av människoverk. Aldrig har
människan kommit närmare Gud och blivit mer lik Gud än vad hon gjorde sig när hon
byggde Rom, den gudomliga eviga världshuvudstaden!
Likväl kommer även denna tidsålder att falla. Framtiden kommer att kalla oss för
Hades eller värre. Mina dikter kommer att avskys av framtida läsare. Vi romare
kommer att kallas grymma, omänskliga, tyranniska och hedniska, och vi kommer
även att bli det. Men till dess att den dagen kommer förblir vi gudomliga eviga stolta
härliga oöverträffade aristokratiska ej världshärskare men väl världsälskare.
Framtid, du får gärna ogilla mig för att jag idag vågar skryta med Guds
självutplånande kärlek för oss romare. Sanningen är vacker idag och bitter i morgon.
Hata mig gärna, o romare, men vet att jag ändå alltid kommer att älska er.
Augustus:
Alexandria brinner. Vad rör det mig? Det är Antonius och Kleopatras fel.
Någonting måste offras för civilisationen, och jag föredrar att offra dem och deras stad
framför att gå under själv. Dessutom har jag som personlighet större förutsättningar
än vad de hade att göra någonting för framtiden.
Men är framtiden värd att göras någonting för? Det bästa i världshistorien är det
förflutna. Men jag har mina plikter. Världen kommer att bli mig evinnerligen tacksam
om jag tryggar civilisationen hur rutten den än är.
Jag ska dock göra mitt bästa för att min epok ska bli klassisk. Apollon ska jag
införa i Rom, marmor ska jag bygga tempel och palats av, och på alla sätt ska jag
försöka göra någonting av ingenting. Ty även om jag inte är rätt man att göra Rom till
ett nytt Athen så kanske jag kan göra det till en rätt så acceptabel kopia.
Alexander den Store och Julius Caesar får bli mina två ideal. Dem ska jag
efterlikna och försöka överträffa på bästa sätt så gott det går. Ty även om deras storhet
som fältherrar är ouppnåelig för mig så kan jag överträffa dem genom att genomföra
mina fredliga planer, emedan de aldrig genomförde sina. Detta är tragedin hos
verkligt stora män: de lyckas aldrig visa hur verkligt stora de egentligen är.
Mina praktiska idéer är som sagt inte så förträffliga som deras var, men genom att
använda mig av deras i förverkligandet av mina egna så kanske jag på mitt eget
personliga sätt kan bli den störste i världshistorien.
34