Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

underordnad i hela mitt liv, och jag är säker på att en kapten Cook aldrig skulle ha
kunnat säga en sådan sak, en klok kapten som visste att vänskapligt samarbete är
mera värt än den bästa disciplin i världen. Nej, jag tror att han fruktar oss lite finare
underbefäl. Han vet att han själv andligt är en nolla, och han vet att somliga av oss
inte är det, som till exempel jag, Fryer, Morrison, Young och vissa andra. Han vet att
Morrison innerst inne är en finare karl än han själv, och därför sätter han alltid just
Morrison till den mest otacksamma och motbjudande av alla uppgifterna ombord: den
att inför Blighs och allas åsyn prygla ihjäl dem som vågar uppföra sig mänskligt. På
detta sätt håller han ädlingen Morrison nere under sin barbariska pressande häl. På ett
liknande sätt kuschar han den gode och hederlige Fryer med att alltid passa på att i
allas åsyn skälla ut honom, förolämpa honom och förödmjuka honom. Endast mig vet
han ännu inte riktigt hur han ska kuva. Jag är för god för honom, och han vet det, och
han vet även att han aldrig ska lyckas med att kuva mig.
Vårt bröd har farit mycket illa under den senaste stormen. Större delen av hela
vårt brödförråd är förstört. Vi får nu i stället för de tidigare två skålpunden bröd äta
ett skålpund rutten melon om dagen. Vår resa har otvivelaktigt börjat i oturens och
disharmonins tecken, och hittills har det bara blivit allt värre.
Ömkligast är kapten Bligh när han blir arg. Ingen människa är så obehärskad som
kapten Bligh. Jag undrar om någon någonsin har klått upp honom. Det skulle han
behöva. Han är så galen när han är arg att han då inte kan få ett vettigt ord över
läpparna. Och vem får lida för hans vrede och brist på behärskning? Vi. Varje gång
han får ett vredesutbrott för ingenting bestraffar han någon med outsägliga lidanden
för den sakens skull. Sådan är han.
Dessutom är han en tjuv och en försnillare. De flesta ombord är tjuvar, men ingen
stjäl så att det märks utom han. Alla visste att det var han som för sin räkning hade
reserverat de två ostar som saknades härom dagen, och likväl hade han mage till att
kalla oss allesammans för tjuvar. Han påstod att vi alla var i komplott mot honom.
Han lider uppenbarligen av förföljelsemani och mindervärdighetskomplex, som han
hela tiden odlar med att tappa besinningen och få absurda vredesutbrott och därmed
passa på att njuta av att få spela översittare mot oss alla. Och till straff för att vi inte
kunde frambringa de två saknade ostar, som ingen annan än han själv hade tagit, drog
han in alla våra ostransoner. Så gör en buse men inte en kapten. Men vi måste ha
överseende med honom. Han är ändå vår kapten, skeppets befälhavare och löjtnant i
Hans Majestäts Kungliga Flotta och som sådan ofelbar och oantastlig. Vi har ingen rätt
att klandra överheten. Men vad rätt har överheten att klandra oss, som alltid med eller
utan betänkligheter ändå gör vårt bästa? Varför ville han inte släppa oss i land en enda
dag på Teneriffa?
Hans smicker och inställsamhet mot mig när vi är ensamma äcklar mig. Han vågar
öppet kalla mig för sin beskyddare, och han upphör aldrig med att påminna mig om
hur mycket han har gjort för mig. Inget leende i världen är så fullkomligt värmelöst
som hans. Jag hatar hans låtsade vänskap för min person, som blott gör min
överordnade Fryer avundsjuk och som fördärvar mitt och Fryers goda förhållande
med varandra. Jag vill vara vän med alla och inte genom att bli Blighs vän bli ovän
med alla. Nej, Blighs vänskap för mig är blott hyckleri. Han vet inte på vilket annat
sätt han skulle kunna få något grepp om mig. Han kanske inbillar sig att jag är hans
favorit och att jag ska bli en ny lika avskyvärt förträfflig Bligh som han, men han tar
fel. Jag tänker aldrig bli någon annan än den som jag redan är och alltid kommer att
förbli.
Och hans orättvisa anklagelser, förolämpningar och avhyvlingar av mig inför hela
besättningens åsyn fjärmar mig ännu mera från hans karaktär och gör mig ännu mer
till min egen. Samtidigt kan jag aldrig nog beundra hans skickliga navigering och hans
182