Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

förstörelselusta och med välbehag se på hur de förgör uråldriga sköna ikoner och
målningar, det utsökta resultatet av en femhundraårig kulturutveckling, den kristna
konst som är det bysantinska rikets ryggrad och -märg, hur de skändar kloster och
kyrkor och hur de förstör århundraden av digert arbete och världens finaste hantverk,
bara för att de vill driva sin fanatiska hysteri till sin spets.
Det är helt säkert att detta vansinne icke kan lända till något gott för vårt rike.
Men det är bättre att uthärda denna dårskap, denna onda förstörelselusta, detta
barbari och dessa hemska tider och överleva än att heroiskt försöka motstå det
oemotståndliga onda och dö.
Vad som nu händer skulle aldrig ha kunnat hända på Konstantins eller
Justinianus tid. De entusiasmerade folket och gjorde det gott. De ledde sina arméer
och sitt rike till framgång, ljus, glädje och välfärd. På deras tid älskade Gud vårt rike,
det heliga Grekland, Anatolien och Bysans, vilket han nu ej längre kan göra, eftersom
han har skickat på oss den själsliga pest som ikonoklasmen är.
En skrivare under Karl den store:
En gyllene tid är det som vi lever i! Världen har åter fått lag och ordning, barbarer
ser man knappast längre, en god kejsare sörjer för civilisationens väl, Rom anses
återupprättat, och allt är som det skall vara. I eviga tider kommer folk att minnas och
tala om denna tid som den bästa av alla tider.
Min uppgift här vid kejsarens hov är att uppteckna allt vad som händer. Det är
inte lätt, ty det är minsann alltför mycket som händer! Man borde uppfinna bättre
skrivmedel och en enklare skrift, så att man kunde skriva lite snabbare.
Kejsarens senaste intresse är en man som hette Platon. Denne man lär ha skrivit en
hel del som han har hittat på själv, och det är hans sätt att skriva som har fängslat
kejsaren. Just nu försöker den i Rom av påven krönte man som har visat sig vara den
bäste i världen upprätta akademier.
Det enda felet med denne vår tröge kejsare anser jag vara det att han inte kan
skriva. Det är en av mina konstiga idéer att allt som är gott på jorden av det som
mänskor har skapat beror av det skrivna Ordet, och att man måste kunna handskas
med det skrivna Ordet för att mänskans civiliserade strävan alls skall kunna fortsätta.
Men det är nu bara en av mina konstiga idéer. Jag kallas här vid hovet för Albert den
kufiske. Det är dock som sagt synd att kejsaren inte kan skriva, men det är kanske
mera hans tragedi än ett fel hos honom.
Men nu vill jag förkunna vad som är det underbaraste med honom. Det är hans
ödmjukhet. Menar jag då att kejsaren, världens härskare, är ödmjuk? Ja, det är precis
vad jag menar. Han är ödmjuk inför Herren. Han erkänner utan vidare att han trots
allt bara är en vanlig usling till syndare.
Hans ärorikaste batalj var kriget mot longobarderna. Han frälste Italien från
barbarerna, räddade påven och kyrkan från undergång i sista minuten och kysste
påvens ring. Som belöning krönte Petri efterträdare honom till romersk kejsare och till
den förste kejsaren i västerlandet sedan Augustulus. Det underbara i detta historiska
faktum är att påven och kejsaren, härligheten och makten, himmelriket och jorden,
samarbetar och verkar tillsammans till varandras fromma och till världens väl. Måtte
denna underbara lyckliga förening mellan himmelsk och jordisk makt bestå!
53