Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Varför är rummet så stort och kalt, så livlöst och så skrämmande? Någonting
ohyggligt väntar mig, och jag vet inte vad. O Gud, visa vem som är starkast, och låt
mig icke giva efter vad de än må begära av mig.
De har säkert frågat ut mig i två timmar nu. De låter mig inte sitta, och de låter
mig inte vända bort huvudet från den bländande upplysta vita väggen, och ständigt
samma frågor ställer de om och om igen. De vill nog bara trötta ut mig.
Varför får jag inte sitta? Jag är ju i alla fall en kardinal. Ingen människa kan stå hur
länge som helst. Tydligen väntar de sig att jag skall göra det.
Jag börjar nu förstå vad de är ute efter. Vad de vill ha är ingenting mindre än jag
själv, min personlighet, min själ, min tro på Gud och mitt innersta jag. De vill beröva
kardinal Mindszenty hans Gud, så att han blir till en lätthanterlig docka i deras händer
och till ett själlöst instrument som lätt kan fås till att skriva under vilka dokument och
vilka förfärliga bekännelser som helst som kan vara till gagn för kommunisternas
prestige. Det enda som kommunisterna i världen är ute efter är makt, och i detta fall är
de ute efter kardinal Mindszentys makt över honom själv. De skall ej få den. Hellre
dör jag än att jag överlever förlusten av mig själv.
De tror att jag genom att på detta sätt stå bländad av ljuset framför mig och
oupphörligen skymfad, smädad, förolämpad, attackerad och pinad av deras
oupphörliga hätska och hemska frågor till slut skall böja mig för deras vilja. Det
kommer jag dock aldrig att göra. De kan driva mig in i döden, men så länge Gud finns
kan de inte driva mig in i deras armar.
De gömmer sig för mig, de stackrarna. De vågar ej träda fram i ljuset så att jag kan
se dem. De pinar mig bakom min rygg och gisslar mig med sina obscena, råa och
vidriga frågor med masker för ansiktet. De är avgrundsmonster och djävlar från
helvetet som kan våga att ställa sådana frågor som de gör till en sådan som jag. Jag
måste be för dem i natt när de släpper mig.
De tycks ständigt avlösa varandra. De bearbetar mig i stafett. Det är orättvist. Jag
är ensam och obeväpnad, och de går emot mig med stridsvagnar.
Tröttnar de aldrig på att ständigt på nytt och på nytt ställa samma frågor om igen?
Jo, det gör de. Jag märker det nog. Det är därför de avlöser varandra så ofta. Jag gissar
att de bryter samman ungefär var tionde minut och att de då lämnar över sin
stafettpinne åt nästa. Om mitt antagande är riktigt så har jag hittills hållit ut i elva
timmar. Jag hoppas att de låter mig gå till natten.
De tycks inte vilja ge mig någon vila. Det måste vara natt nu. Måste jag besvara
alla deras hätska frågor och beskyllningar? Ja, det måste jag, hur litet det än gagnar
dem, ty de är ju aldrig nöjda med mina svar, och ju mera information och sanning
mina svar ger dem, desto mera bestämt påstår de att jag ljuger. Allt vad jag försöker
bygga upp med mina svar bryter de sönder, och när jag upphör med att svara så antar
de att mitt svar är jakande till deras mest fasaväckande frågor, vilket det ju aldrig är.
Jag måste fortsätta med att svara nej på deras frågor, jag måste fortsätta höra på deras
galna tal och frågor och ge dem svar därpå, och jag måste fortsätta stå upprätt och
hålla på min rätt hur mycket mina ben och ögon än må svida. Jag måste fortsätta med
att hålla ut för Guds och för kyrkans skull.
161