Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Purcells ömkliga feghet och kapitulerar för denna barnsligt uppgivna hjälplöshet.
Bligh skonar honom, och Purcell får ta tillbaka vad han har sagt och göra vad han
blivit ombedd. Aldrig har Purcell blivit så förödmjukad, rönt en så stor skam, nesa och
vanära och fått lära sig en grovare läxa, inte ens när han satt i veckor i järn nere i
Bounty. Från och med nu vet han att Bligh hopplöst är hans herre, liksom en
husbonde är herre över sin hund. Men Bligh är man nog att inte utnyttja sin triumf
över honom. Från och med nu behandlar Bligh Purcell såsom en man, kamrat och
jämlike, vilket han aldrig har gjort förut. Men infödingarna gör sig påminta även på
denna ö, och männen måste i nattmörkret överge den.
Vad har klarat dessa män igenom de fruktansvärda fasor som de har fått
genomgå? Nelson säger: "Jag ska överleva resten av vägen till Timor, om inte för annat
så för att överlista de skurkar som dömde oss till detta elände." Samma hat och samma
fruktansvärda evigt lågande känsla av den oförrätt och den orättvisa som har
vederfarits honom är det som ständigt håller kapten Bligh så i farten, så energisk och
så otroligt okuvlig och uthållig. Han säger mer än en gång:
"Vid Gud! Jag skulle kunna segla slupen till England om så behövdes och utan
annat än vatten att leva på bara för att få se rättvisa skipad åt de skurkarna! De
smickrar sig med att de är mig kvitt, det gudsförgätna omänskliga packet av världens
högst kvalificerade slödder och rötägg! Men Herren ser dem och skall hjälpa mig att
spåra dem, de djävlarna! Jag ska sitta dag och natt i veckor och i månader utanför
amiralitetet tills de ger mig befälet över det fartyg som ska leta rätt på dem och
överlämna dem åt rättvisan! Jag kommer inte att kunna sova en blund förrän jag är på
väg till Söderhavet igen med fullmakt att snoka igenom hela oceanen för att finna
dem! Inte en hel dag skulle jag stanna hemma i England om jag fick bestämma!"
De ankrar vid en ny ö som verkar lovande. Dess berg förmörkas och övertäcks av
fågelmoln. Männen går i land. En grupp under ledning av den gamle religiöse
hjärtegode Cole sänds åstad för att fånga fåglar. Med i gruppen är Samuel, Tinkler,
Lamb och doktor Ledward. På vägen upp för berget talar de om myteriet. Cole frågar:
"Vad tror ni att det var, mr Ledward, som fick mr Christian att begå ett sådant
vansinnigt och oförnuftigt dåd, som ju var höjden av dåraktighet? Han måste plötsligt
ha blivit galen. Kan ni se något som helst förnuft i det? Han hade ingen bättre vän än
mr Bligh. Mr Bligh var hans beskyddare och fader. Och mr Bligh älskade mr Christian
lika högt som kapten Cook älskade mr Bligh. Jag kan inte fatta det. Något sorgligare
har aldrig hänt. Och jag tyckte bra om mr Christian, mr Ledward. Han var en fin man
ända fram till myteriet. Han var den mest perfekta, ädla och sympatiska gentleman
som jag någonsin har seglat med, och han var alltid en pålitlig officer. Nej, jag kan inte
fatta det. Han måste helt plötsligt ha blivit från sina sinnen. Och en sak är säker: aldrig
någonsin kommer han att kunna få någon frid i sin själ, så väl medveten om sitt brott
som han måste vara. Han kommer att bära oss på sitt samvete så länge han lever."
"Han kommer att bli hängd," säger mr Samuel. "Varje skepp på Stilla Havet
kommer att söka honom och tävla om att få hänga honom långsamt."
"Kanske det. Jag för min del tror att han redan nu har blivit straffad alldeles
tillräckligt."
"Av vem?" frågar Ledward.
"Av sig själv, sitt samvete och Gud."
"Tror ni att Gud skulle kunna förlåta honom?"
"Det finns inget brott som är så ont att inte Gud skulle kunna förlåta det."
"Har ni själv förlåtit honom, mr Cole?"
"Nej. Själv kommer jag aldrig att kunna förlåta honom för det som han har gjort
mot sin välgörare mr Bligh."
Lamb försvinner snart från de andra, beger sig före dem upp till fågelberget,
klampar in bland de sovande fåglarna, lyckas slå ihjäl nio och skrämmer resten på
215