Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Två andra engelsmän finns här: Lord Byron, som trotsade en världs konventioner
och krav på anständighet, och Francis Drake, som plundrade alltför många spanjorer
och galeoner. Tyskar finns här även ett antal. De två sista tyska kejsarna som kallades
Wilhelm och särskilt den andre pliktar här för övermod och översitteri jämte deras
landsman Wagner, vars gudomliga musik väntar på honom i himlen. Marsyas blickar
ned på dem ovanifrån där han hållen av Apollon i kragen trotsigt inväntar sitt straff
för sin förmätenhet. Om vi slår ner blicken ser vi även där på marken gudomliga
marmorbilder som förevigar offer för högmodet. Saul och Arachne, Briareus och
Niobe, Nimrod och Erifyle, Cellini i påvens fängelse, Napoleon krönande sig själv, och
jätten som föll för en slangbella, alla finns de här mer levande avbildade än vad de var
som levande.
Men se, en ängel kommer emot oss. Han kommer för att visa oss stigen upp till
den andra cirkeln. "Följ mig! Trappan väntar eder," säger han som förr, och vi bestiger
den tacksamt medan ljuvlig körsång når våra öron som tycks sjunga: "Saliga äro de
som är fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till." Sålunda välsignas den som i den
första kretsen har lidit nog och förlåtits.
O Helige Ande! Giv mig kraft, mod och skicklighet till att beskriva allt det
sällsamma som jag nu än en gång ser här på denna beklämmande ort, som dock leder
till evigt ljus och evig frälsning och lycksalighet! Inspirera mig, o Helige Ande, hjälp
min penna med att sätta rätt ord på rätt plats, fyll mina sinnen med den gudomliga
förmågan att oförvanskat kunna beskriva mina upplevelser, och giv mig frid, styrka,
ro, energi och vilja nog till att berätta allt det fantastiska som nu väntar oss. Hjälp mig,
Helige Ande, i mitt vittnesmål om sanningen!
Här sitter en ändlös skara med rygg mot grå och bildlös vägg inväntande
förlossning från den last som deras var på jorden: avundens svarta natt. Den samma
svarta natten lider de här, ty deras ögon gå ej att öppna. Tagelskjortor är deras
klädnad, och kvidande söker de stöd av varandras skuldror under oupphörliga böner
till Gud.
"Vänner! Kolleger!" hörs en röst där ropa. "Unna mig ert sällskap för ett ögonblick!
Sällan besöks vi av sådana gäster som ni."
"Hur hörde du oss komma, vi som inte för något ljud?"
"Vi hörde er ej och vi såg er ej, men vi förnam ert ljus. Ingenting är en själ mera
mottaglig för än andligt ljus ifrån ovan."
"Vem är du, känslige ande, som benämner oss kolleger? Vilken skald är du?"
"I Ryssland jag verksam var. Jag var den som med blod och glöd av kärlek och
längtan till mitt land skrev om Boris Godunov och Eugen Onegin. Av högmod, som
jag redan längre ned har renats från, och av avund, som hos mig blev till ett nöje,
smädade jag, hånade jag, skymfade jag och föraktade jag min kejsare och tvingas för
den sakens skull här skåda mitt eget mörker. Men jag kallade er ej för att skryta med
mitt livsverk utan för att be er om en helig tjänst. Säg mig, ni som älskade er hemtrakt
så som jag älskade min, jag besvär er att förtälja om ni vet någonting om hurdant
Ryssland är idag."
"Vi kan nog besvara dig. Tasso, du kommer från jorden. Berätta för denne blinde
om Ryssland."
"Nu liksom förr förföljs dess skalder och profeter. Judar fördrivs som boskap ur
städerna, och när kejsaren böjde sig för Guds vilja gjorde folket, som bland andra du
vände emot honom, uppror och mördade honom med hela hans familj, fyra oskyldiga
döttrar, oskulder alla, och en späd minderårig son. Din stad har bytt namn sedan din
tid, och dess nya namn klingar ej lika vackert, men i övrigt är det mesta i Ryssland
oförändrat. Lyd dock mitt råd och tänk ej för mycket på Ryssland. Din egen frälsning
är viktigare."
67