Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

nu är ombord kan hela vår expedition inte bli annat än ett utomordentligt fiasko.
Kapten Bligh är inte som kapten Cook fastän han är en lika god sjöman. Kapten Cook
sökte det fantastiska, men kapten Bligh söker det låga, det grymma, det perversa och
det omänskliga. Njuter kapten Bligh av att plåga oss? Jag kan inte tro det, men dock
verkar det så. Jag kan förlåta Bligh för allt men inte för att han lät piska Edward
Young, som är en tiofalt ädlare och finare mänska än Bligh, och blott för att han visade
sig vara lika bristfälligt mänsklig som alla andra. Kapten Blighs omänsklighet kommer
att sinka hela resan. Man måste ha god moral ombord om ett sådant här
expeditionsföretag skall ha utsikter att lyckas, och att då köra med dålig moral, sadism
och översitteri bara för att visa sin makt är att borra hål i grunden för hela resan.
Men hur rasande skicklig är han inte som sjöman! Jag tror till och med att han är
bättre än kapten Cook. Denna sida hos honom kan jag inte nog beundra, vörda och
älska. Vem utom kapten Bligh skulle ha vågat gå runt Kap Hoorn mitt i denna årstid?
Många av oss frös ihjäl på kuppen, vi kämpade ensamma mot hela den Stilla Oceanen,
våra skägg frös till istappar, och flera av oss blev till isstoder från topp till tå. Det
regnade is på oss, det haglade is i våra ansikten, hela oceanen begravde oss i ett isskal,
och ändå fick kapten Bligh Bounty till att stampa vidare. Vi förlorade slag efter slag, vi
drabbades av katastrof efter katastrof, tunnorna och faten i lastrummet slet sig och
fördärvade nästan Bountys hela inre, och likväl gav inte kapten Bligh upp. Han skulle
förbi Kap Hoorn om det så skulle kosta honom en resa ner till Sydpolen. Men till slut,
när hela Bounty höll på att brytas i tu, när inte en tumme längre var tillräckligt rörlig
för att kunna hålla den minsta av pumparna i gång, när alla var mer än halvdöda av
köld och is och av havets outtröttliga hamrande och mörbultande av oss, när ingen
längre orkade någonting mer utom att låta vinden och stormen och oceanerna få sin
vilja fram, och när Bligh insåg att alla var slut utom han själv, då först fann han sig i
sitt nederlag. Det var hans första nederlag på denna resa, och det lyfte honom till
himmelen inför mina ögon. Efter sin dust med Stilla Oceanen fem grader söder om
Kap Hoorn med isberg och drivis dånande omkring sig var han faktiskt för mig en
hjälte, en gud och en fader, som jag älskade och dyrkade.
Men så snart han hade erkänt att striden var förlorad, och så snart han hade vänt
österut mot Afrika och Australien och vädret blev drägligt igen, fjärmades han ifrån
oss och blev till samma omänskliga tyrann som förut igen. Dock glömde vi inte Kap
Hoorn, och därför höll vi ut och fogade oss efter hans vilja och lät vi oss tålmodigt
kuvas, ty efter Kap Hoorn var det ingen konst att tåla vad som helst. Han märkte det
och blev mildare. Även han hade lärt sig någonting vid Kap Hoorn och lättade en
aning på tyglarna. Hela vår långa ändlösa stormiga kalla och svindlande resa från Kap
Hoorn till Tasmanien via Godahoppsudden var jämförelsevis dräglig. Om det ändå
hade fortsatt så! Om vi ändå hade kunnat fortsätta med att tåla vad som helst! Om han
ändå hade låtit bli att bli förbannad igen!
Men han blev förbannad igen. Hans oförmåga till självbehärskning skulle förstöra
allt för oss och för honom själv. Det var vid Tasmanien som helvetet åter bröt ut. Det
var där som kapten Bligh understod sig till att behandla den ädle och välborne
kadetten Edward Young som ett rännstensfyllesvin och som den lägsta sortens
brottsliga kräk. Och sedan dess har den förr så underbart hjärtlige och godlynte
kamraten Edward Young blivit den tystaste och mest molokne och inbundna av alla
ombord, som om han hade våldtagits. Han kände kanske sin bestraffning så. Att få sin
rygg flådd med skorpiongissel inför hela besättningens åsyn är kanske värre än en
våldtäkt.
Det var även vid Tasmanien som Bligh slog Purcell i järn. Purcell, den gamle och
utmärkte snickaren, vår bästa kraft ombord, den skickligaste timmerman som jag
någonsin har råkat och en lika god man som Bligh fast mycket äldre och mera erfaren
på sitt område än vad Bligh är på sitt, förödmjukades så nesligt av Bligh att jag
184