Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

"Jag har inte bett om era fruntimmersbetänkligheter, mr Christian!" ryter Bligh åt
mig. Därefter förolämpar han mig på de mest kränkande sätt så att jag har svårt för att
hålla mig på min plats. Han skriker de förfärligaste oförskämdheter åt mig så att hela
skeppet hör honom, och det slutar med att han själv går ner i skeppsbåten och låter sig
ros i land bara för att visa mig hur lätt och ofarligt det är att umgås med
Vänskapsöarnas infödingar. Och han fick rätt, ty ingen inföding gjorde något
klandervärt mot någon av våra män så länge de var i land. Men jag tror ändå inte på
dessa infödingars harmlöshet. Och kapten Bligh har fått mig på dåligt humör för
resten av dagen. Hur kan en människa fullt medvetet och avsiktligt uppträda så
kränkande som kapten Bligh?
Nästa dag får jag fara i land. Kapten Bligh har givit mig sitt fulla förtoende och har
givit mig befälet över de två båtarna. Vi skall bara hämta ved och vatten. Kapten Bligh
har gått med på att låta oss få ha en beväpnad vakt med oss, men han har strängt
förbjudit oss att använda vapnen. Vad skall man då ha vapen till, kan man fråga sig.
Jag ser oroligt hur infödingarna samlas omkring oss när vi stiger i land. Jag är inte
rädd för dem, men deras skockning omkring oss är inte precis angenäm. De tränger
sig inpå oss och låter oss inte arbeta i fred. Vi har fullt sjå med att hålla dem på
avstånd. De försöker till och med rycka yxorna ifrån oss, vilket ju är helt naturligt, ty
ön är ju deras, och det är deras virke som vi stjäl. De kommer över några yxor, och vi
håller oss i skinnet och låter dem ta dem. Så länge vi beter oss lugnt och sansat och
håller vår ordning har vi ingenting att frukta. Jag försöker få männen att verka
naturliga och inte bry sig om någonting, och allt verkar gå väl. Vi får veden och
vattnet ombord på skeppsbåtarna och ämnar just ge oss iväg, när det plötsligt börjar
bli alltför uppenbart att de inte vill skiljas från oss. De anfaller oss. Vi är tretton, och de
är minst tre tusen. Vi har hållit dem stången hela dagen och lyckats hålla dem på
avstånd med att själva hålla stilen, men nu kan ingenting hålla dem tillbaka längre.
Men vi är redan ute på vattnet, och de lyckas bara komma över vårt ankare. Tur att
ingen av oss vände tillbaka för att hämta upp ankaret! Om någon så gjorde, så skulle
vildarna säkert ha dödat honom. Vi kom snabbt bort från vildarna med att hugga av
ankartrossen. Nu återstår det att inför min vördade chef förklara förlusten av ankaret.
Jag har aldrig sett honom så arg. Han är fullkomligt från sina sinnen. Hur kan en
så obehärskad natur ha blivit löjtnant i Hans Majestäts Kungliga Flotta? Han är ju inte
normal. Jag hör lugnt på och låter honom korsfästa mig inför hela besättningen. Han
kallar mig feg, oduglig, inkompetent, imbecill och oförmögen att bära något som helst
ansvar. Aldrig har jag sett en människa förnedra, vanära och skämma ut sig själv
mera. Han är inte en människa. Han är ett kräk. Han är allt vad han kallar mig för:
kräk, idiot, odåga, odugling och stackare. Han försöker inbilla mig att jag är en nolla,
men med sitt skändliga prat inför alla bevisar han endast att han själv är en nolla.
Arma stackare! Varför använde vi inte vapnen som vi hade med oss? undrar han
ursinnigt. Varför lät vi oss behandlas hur som helst, fastän vi kunde ha skrämt alla de
tre tusen negrerna på flykten med ett enda gevärsskott? frågar han rosenrasande,
glömsk av att han själv har förbjudit oss att använda något som helst vapen. Jag
påpekar detta, men det är att ljuta olja på elden och få det redan brinnande kruthuset
att explodera. Han är arg som ett bi, skriker åt mig världens fulaste ord, hoppar
jämfota av vrede och är fullständigt från sina sinnen. Det är meningslöst att bevittna
hans andliga självmord. Dessutom är det outhärdligt. Jag går bort från honom och
stänger in mig i min hytt. Och jag är dömd av ödet till att vara denne galnings
närmaste man!
Men allt är inte Blighs fel. Allt är brödfrukternas fel och de galningars som har
sänt ut oss på denna meningslösa expedition av exempellös fåfänga och dumhet, som
av ödet är bestämd att aldrig föra något gott med sig. Det vore underbart att slänga
alla brödfrukterna över bord. Brödfrukterna får vatten men inte vi. Allt färskvatten
som finns reserverar Bligh hellre åt brödfrukterna än att han låter oss dricka oss
194