Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

i, och vår tids Corbusieriska mastodontmisstag är inte någon mänsklig miljö. Torn och
tinnar, kupoler och flyglar och inte ett hus likt det andra är vad som alstrar trivsel och
inte sterila betongkuber. Neka att bygga allt sådant som ni vet att inte blir vackert och
mänskligt, och vad ni förlorar i pengar skall ni i stället vinna i tillfredsställelse, ära och
lycka. Om alla sjukhus hade byggts som Brunelleschis hittebarnshus i Florens så skulle
också alla deras patienter tillfriskna.
Dag Hammarskjöld:
Det är den 17 september 1961. Jag befinner mig i ett flygplan och är på väg för att
träffa Moïse Tshombe och med honom förhandla om fred i Kongo. Jag är mycket trött,
och någonting säger mig att jag närmar mig slutet på min bana. Var är mina vänner?
Var finns det någon jag känner som jag kan tala med som en människa till en annan?
Var finns det någon jag kan uttrycka mina känslor för? Ingenstans. Min ensamhet har
aldrig upphört att tilltaga med mitt arbete.
Och Kongokrisen har varit mitt livs hemskaste inferno, och ännu är det inte över.
Vi är mitt i det och orkar kanske inte ta oss ur det. Åtminstone känner jag att mina
krafter för första gången i mitt liv är på upphällningen.
Och vad skall jag göra? Vad är det för mening med att fortsätta med detta
deprimerande arbete, som består i att göra gott under en ständigt tilltagande
hagelstorm av kritik, ilska och hat? Världens största nation har gjort sig till min
personliga fiende och tycks aldrig förtröttas i att ständigt bli alltmera jävlig mot mig.
Jag menar Sovjetunionen. Allt gott som jag har försökt göra under de senaste fem åren
tycks i ständigt tilltagande grad ha sårat och förargat Sovjetunionen personligen och
motarbetat alla dess intressen, och mer så än någonsin i Kongo: FN försöker hjälpa
Kongo till att bli demokratiskt och fritt, medan Sovjetunionen tycks göra allt för att få
det till diktatur styrd från Moskva. Allt jag har gjort har strävat till att göra den
enskilde individen så fri och självständig som möjligt, och allt vad Moskva strävar
efter tycks vara att utbreda den sovjetiska diktaturens makt över folken, nationerna
och världen. Jag frestas mer och mer till att i den elefantiasisangripna gigantdiktaturen
se all världens ondska förkroppsligad, men det får jag inte göra, ty jag skall ju vara
tolerant och kristen och rättfärdig och hellre fria än fälla, hur uppenbart skyldig
brottslingen än är. Ty den som gör sig själv till domare över andra gör sig själv
medskyldig till vad han dömer dem för.
För första gången i mitt liv finner jag det allvarligt svårt att samla tankarna. Vi är
alla vilsna i en vilsen värld, och ingen vet bättre än jag att jag inte är rätt man att leda
oss rätt igen. Det är summan av mina erfarenheter hittills som FN:s generalsekreterare
under åtta år, att jag inte orkar med allt.
Vad är livet i längden annat än oro och ångest, lidande och en gränslös försmäktan
utan slut? Sådant som mitt liv har blivit tycks jag aldrig få se Sverige igen.
Vi hänger i en tageltråd. Gud bär alla våra liv i sin hand, och alla hänger de i lika
tunna tageltrådar, och den tunnaste av dem alla känns det som om den var som håller
detta flygplan i luften. Vem vet att det inte har saboterats? Vem vet att vi inte kommer
att skjutas ned på vägen till Ndola? Dessa vilda vingburna buckanjärer som tror sig
vara beroende av Katangas guld och ädla stenar har alla fåfänga skäl i världen till att
skjuta ner oss. Och varför skulle de inte göra det? Jag har aldrig känt mig så här osäker
förut. Aldrig förr har jag varit rädd.
Det sägs att endast den har något att frukta som har något att ångra, och den som
har det är verkligen illa ute, ty han har något att förlora. Endast den är säker som inte
har någonting att förlora.
Även om jag inte har något att ångra har jag en hel del att förlora, ty det är något
som inte längre är som det ska med mig. Mot min egen vilja har det uppstått ett fel
176