Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

varandra och strider inte med varandra, utan de ägnar all sin uppmärksamhet och
energi åt att fullständigt förstöra varandras civilisationer. När kriget är över kommer
ingenting att finnas kvar av världen utom Amerika, vars trygga medborgare bekvämt
rullar tummarna långt borta på andra sidan om världshavet. Och jag fruktar för hur
det ska gå för mitt Budapest.
Det olyckliga Polens huvudstad Warszawa har enligt vad jag har hört helt och
hållet utplånats på grund av en nazistisk ledares nyck.
Bomber haglar över Budapest. Jag hör dem vissla och explodera där jag ligger på
Maria Magdalenasjukhuset strax utanför staden. Jag struntade i sirenerna när de
började tjuta; jag hörde planen komma och förberedde mig för domedagen. Jag
träffades i benet av någonting när de första bomberna träffade staden, och av vad jag
kan förstå av min blyga sjuksköterska så är mitt högra knä skadat för all framtid. Jag
hör bomberna falla långt borta och önskar att jag hade fått dö. Jag önskar att den första
bomb som fälldes över Budapest hade träffat och dödat mig.
Jag får snart lämna sjukhuset och fara hem till familjen på vårt gods i Szombathely
för att vårdas där tills jag blir frisk helt och hållet. Ryssarna belägrar nu vår
huvudstad, tyskarna vill tyvärr inte överge den, utan de vill stanna kvar bara för att
förstöra så mycket som möjligt av den för att straffa oss för att vi försökte övergå till
de allierade, och dag och natt hör jag bomber, kanoner och kulsprutor. När jag någon
gång sover någon timme då och då drömmer jag alltid mardrömmar om allt vad som
förstörs i Budapest.
Mitt ben kommer jag aldrig att kunna böja igen. Knät är fördärvat och låst, och jag
försöker som bäst att lära mig gå med käpp.
O, varför invaderade engelsmännen inte Grekland i stället för Italien? Då hade
kanske Ungern fallit i deras händer i stället för i Stalins.
Jag befinner mig i Szombathely, men jag längtar tillbaka till Budapest. Ryssarna
och tyskarna kämpar förbittrat där nu, Kungliga Slottet lär vara illa åtgånget, och jag
förbannar detta nazisternas krig ideligen varje minut av varje dag som går. Min egen
familj känner inte längre igen mig.
Jag ber till Gud varje morgon och kväll att tyskar och ryssar åtminstone må vara
ute ur Budapest före jul.
Jag har lämnat Szombathely och är på väg mot Budapest med tåg. Snön ligger ren
och vit på marken så långt man kan se, det är iskallt ute, och världen i allmänhet tycks
på alla sätt vara stel av köld. Jag ser endast elände och krigströtthet överallt, och det är
tydligt att ryssarna redan är mera impopulära i vårt land än vad tyskarna någonsin
var.
Trots att jag vet att allt är dött i Budapest och att det fortfarande finns nazister
kvar där som slåss, så längtar jag dit. Jag har aldrig längtat så innerligt till min stad
förr som jag gör nu.
Tåget har stannat utanför staden. Jag är dödstrött och ämnar därför tillbringa
natten på hotell. I morgon fortsätter jag färden.
Det är söndag morgon. Klockan är inte ens sju. Himlen är grå, luften är isande
kall, men allt är stilla. Jag vandrar längs Budapests kajer.
Inga broar finns kvar. Kedjebron stupar rakt ner i det iskalla vattnet, och kvar av
Elisabethbron finns det endast vaga sorgliga lämningar. Det ståtliga Kungliga Slottet
ligger i grus och ruiner uppe på berget, och även Matthiaskyrkan är oigenkännlig. Allt
är förstört. Jag börjar gradvis inse att Budapest inte längre existerar.
148