Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

"Kapten Bligh har den äran och det nöjet att få inbjuda er till att äta middag med
honom i kväll."
Vad menar karlen? Räcker Bligh mig handen efter att ha slagit ihjäl mig? Eller vill
han be om förlåtelse och urskulda sig för sitt uppträdande? Vill han be om ursäkt och
gottgöra allt det onda som han har gjort? Vill han åter ta mig till sig som en son? Kan
han verkligen ha mage till att låtsas som om ingenting har hänt efter att ha förolämpat
mitt och hela besättningens innersta mänskliga väsen? Nej, jag kan inte längre ta
honom på allvar. Jag går inte på hans manipulationer längre. Jag tror inte på
någonting längre. För mig är kapten Bligh död. Han har gjort mig alltför besviken för
att jag någonsin skulle kunna tro på honom igen.
"Jag kan inte komma."
"Menar ni, mr Christian, att ni tackar nej?"
"Nej, men jag känner mig inte hågad att komma."
"Kom, mr Christian. Jag tror att kapten Bligh ämnar ta tillbaka de grova ord som
han använde mot er under dagen."
"Om han vill ta tillbaka vad han sade till mig inför hela besättningen, varför gör
han det då inte inför hela besättningen? Blygs för att vara god och göra vad som är
rätt, eftersom han bara vill göra det privat och i smyg? Ge er av, mr Samuel. Jag vill
inte längre veta av någon människa här ombord."
"Mr Christian, i ert ställe skulle jag nog acceptera. Ni har inte råd att avvisa en
vänskaplig gest ovanifrån. Det kan ju faktiskt gälla hela er framtida karriär."
"Mr Samuel, vill ni ha godheten att försvinna och lämna mig i fred!" ryter jag till
hårt.
Mr Samuel ger sig av med svansen mellan benen. En ömkligare och mera
avskyvärd person ombord finns inte. Han stinker och är ett sant kräk, Blighs lille
munskänk och trogne spion.
"John Norton, är flotten färdig?"
"Ja, den är färdig, mr Christian, till ert förfogande."
"Ni säger väl ingenting till någon?"
"Nej."
Jag vill spårlöst försvinna i havet och upphöra med att existera inför civilisationen.
Jag vill inte att någon någonsin skall ana vad som har hänt mig. Jag står inte ut mera
här hos kapten Bligh. Kanske når jag en söderhavsstrand efter några dagar så att jag
klarar livhanken, och gör jag det inte är det mig likgiltigt.
"Tack, mr Norton, för ert arbete."
Men det är så hett. De flesta sover inte i sina kojer utan är uppe på däck. De vill
inte gå ner i sina heta instängda kojer utan sover hellre under den friska natthimlen
och dess stjärnors ljus. Det är omöjligt att fly från skeppet med så många män på däck
av vilka varannan tycks vara vaken.
Natten är stilla och fridfull. Det är en ljuv förtrollad natt. Månen blänker och
glimmar mystiskt i det stilla mjuka havet, vars långsamma utdragna dyningar är som
böljande siden. Allt är lugnt utom jag. Jag måste bort från kapten Bligh. Havet är
mörkblått. Skall jag störta mig själv över bord? Då skulle jag slippa kapten Bligh för
evigt. Det vore det enklaste och mest rättfärdiga. Så skulle jag även bli fri från mig
själv, mitt lidande, min oro och den plågande frestelsen att störta oss alla i olycka med
att dela min harm med andra. Men även om jag gled över bord för att döda mig själv
så skulle det märkas, ty plasket skulle höras, och jag skulle snabbt bli hämtad ombord
igen. Självmördare tror alltid att deras självmord skall ge de överlevande ett riktigt
dåligt samvete, men så är det tyvärr sällan. Varje människa missförstås så länge han
lever, och till och med om han begår självmord så missförstås det i allmänhet kapitalt.
Vem står där vid relingen lika vaken som jag? Det är den gode lärde Peter
Heywood. Han är en god människa, och jag tilltalar honom. Vi pratar om kapten
197