Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

uppleva utan det kontroversiella uppror som för den sakens skull ingen av oss kunnat
ångra. Livet är alltid en tragedi och kan aldrig bli en komedi. Livet kan inte bli mindre
tragiskt än vad det är, men det kan alltid bli mera tragiskt; och ju mera tragiskt det är,
desto större och vackrare blir det. Det sägs att den människan är störst som får
genomlida den värsta tragedin, – men han får också uppleva livets mest tillspetsade
skönhet.
Slut på "Den mänskliga tragedin".
Efterskrift.
En riktig bok blir aldrig någonsin färdig. Den skrivs ständigt om och omarbetas,
utvecklas och överarbetas, och för varje gång den görs om helt och hållet blir den lite
bättre utan att någonsin bli helt bra. Så är det också med dessa monologer, som 1971
var femton till antalet, några år senare mer än dubbelt så många och tio år senare ett
hundratal. Och inte ens alla dessa "färdiga" monologer blir någonsin någon enda av
dem helt färdig utan tål ständigt att både kritiseras och omredigeras.
I den stora skrytvals som den okände farao Cheops inleder samlingen med nämns
ingenting om alla de förbluffande matematiska, geometriska och astronomiska
överensstämmande mysterierna med hans pyramids beskaffenhet, och ej heller ges
någon förklaring till hans tomma grav. Kung Hammurabi av Babylon är mindre
antastlig i sin monolog då man vet ännu mindre om denne märklige och storslagne
lagstiftare. Den första påtagliga personligheten är då Abraham, även om många hellre
även placerar honom i myternas värld än i verklighetens.
Liksom Abraham för med sig det bästa av Babylon till sitt folk Israel, så
representerar Josef och Moses det bästa av Egypten, varpå följer kulmineringen av
Israel under kung Salomo, varmed även dess tragik börjar.
Nebukadnessar, Kyros och Xerxes bildar övergången till den hellenska
kulturvärlden, som inleds med sagokungen Minos. Homeros frambringar den
grekiska mytologin, och hans monolog är närmast en teori om vem den människa kan
ha varit som diktade Iliaden och Odysséen. Dessa två dikter är sinsemellan mycket
olika, den första är skriven i heroisk ungdomlighet och friskhet medan den andra
präglas av ålderdomssvaghet och desillusion. Vad hände där emellan? Det om något
borde vara en homerisk fråga.
Efter den homeriska parentesen Pan presenterar Perikles den grekiska
middagshöjden vars varaktighet betvivlas av Sokrates. En utböling i sammanhanget är
den Shakespeareska misantropen Timon, som stör med sin totala negativism, som
dock var historiskt verklig. Platon revolterar mot Homeros gudavärld och sätter upp
en idealstat där emot som förbjuder fantasins frihet, varpå Semitreides, en av de första
femton, har skäl att beklaga Hellas nedgång och fall. Denne Semitreides förebild i
verkligheten är väl Aristofanes.
Trots sin egen verksamhets fåfänglighet, då hela hans skådespelsproduktion
förintades av eftervärlden, vågar Menandros hylla den mänskliga människan, varpå
general Perdikkas tar vid med sina uppdiktade brev till sin uppdiktade syster. Han
blev den mäktigaste förvaltaren efter Alexander den Store av dennes livsverk för att
dock ganska snart bli mördad liksom Alexanders gemål, broder och späde son, medan
Eumenes klarade sig bättre och grundade riket Pergamon.
245