Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

esvärliga bergsbestigning som vi har framför oss, så kanske vi får se den båt som
brukar komma hit över havet med sådana själar som har räddats undan djävulen och
den eviga fördömelsen. Ja, se, där kommer den! Den hade inte kunnat komma mera
punktligt! Stillsamt glider den fram emot oss ur diset på havets spegel nästan utan att
krusa den, förd av två bländvita segel som är en Herrens ängels vingar. Böj knä inför
hans härlighet! Två av de som stiger ur båten känner vi omedelbart igen. Den ene
bultade retad av en svensk Dag en sko i pulpeten inför en hel värld, och den andre var
general och president i det land som Columbus trodde att var Indien. Tydligen har de
återfunnit varandra och försonats i döden, ty muntra sjunger de varandras
nationalsånger med armarna om varandra.
Själarna som har räddats stiger ur båten, som snabbt förs iväg av sin bevingade
rorsman och försvinner. Själarna drar sig uppåt. Kom, låt oss följa dem åt.
En gammal konung vandrar vid bergets fot. Han har vandrat här länge. Bannlyst
landade han här vid sin död och har alltsedan dess dröjt kvar, obeslutsam om
huruvida han skall ta sig upp eller ej, ty hans syndaskuld är präktigare än de flestas.
Hur stor han än var som Englands konung så var hans laster ännu större. Ingen
konung i England har hetat Henrik efter honom. Han var den som övergav kyrkan för
en hovdams skull. Manfred av Sicilien, som jag råkade här när jag ännu kastade en
skugga på jorden, har sedan dess luttrats tillräckligt och befinner sig nu var ljuset
jublar för evigt.
Vi griper oss nu verket an och börjar bestiga berget. Det är omänskligt brant och
svårbestigligt. Ingen normal dödlig skulle orka med en etapp. Den som har bestigit
någon del av Luttringsberget föraktar Mount Everest. Men vi får lön för vår möda.
Hör! Det är Miserere som de sjunger där uppe.
Platån som vi nu når är bred, grönskande och omfattande. Många skaror ses här
vandra i väntan och innerlig längtan efter att få bli insläppta av Guds ängel genom
den trånga porten. De var alla storsyndare på jorden som hade sänts till helvetet om ej
i dödens stund ett ljus av ånger, må vara hur litet, hade tänts i deras hjärtan. En del
sitter trögt på marken och gör ingenting. Deras likgiltighet förlänger ytterligare deras
väntetid. En av dem var en döv målare i Spanien på Goethes och Napoleons tid.
Se där en som liknöjd och passiv står som om han tvivlar på att någonsin bli
insläppt och som om om han blev insläppt eller ej inte spelade någon roll. Han har
stått här i åtskilliga århundraden och har aldrig ändrat en min. Vi går fram och pratar
med honom.
"Vän Nicolò, hur står det till?"
"Tack, bra, broder. Kommer du från Florens?"
"Nej, från värre rövarkula ändå. Släpper ängeln snart in dig?"
"Det tror jag och hoppas jag. Är det Vergilius vid din sida?"
"Nej, det är jag vid hans."
"Säg, romerske mästare, hur är det i Limbus nu för tiden?"
"Som förr."
"Framför mina reverenser till Antoninus, Hadrianus, Vespasianus, Marcus
Aurelius, till den andre och till den förste Caesar när du återvänder dit. Jag tänker
mycket på dem och ber mycket för dem."
"Mycket tack. Det skall jag gärna behaga dem med att göra."
"Jag tycker det är underligt att min vän Leonardo inte hamnade hos er."
Jag säger: "Vad som är underligt är underbart, Nicolò. Jag hoppas att du snart
släpps in i de sju kretsarna."
"Tack."
Och vi lämnar honom. Andra personer här känner vi strax igen. Diderot, den store
upplysaren, står där, och längre bort ser vi Spinoza och Faust lågmält språka med
varandra. Den man vilkens underbara kappa trollade fram Dostojevskij och Tolstoj ser
vi ännu längre bort muttrande för sig själv, liksom den intelligente Francis Bacon.
65