Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Europa brinner, dess glans försvinner, dess makt förgås och dess bästa män offras
som de kristna i Rom. Etablissemangen försvinner, kulturen går under, all lag, moral,
tradition och smak blir fadd och trött och ruineras. Vad kommer att överleva?
Åtminstone inte den bästa av alla tänkbara världar.
Gamle kejsar Franz Josef är död. Den starkaste symbolen för den europeiska
monarkin, förföljd av olyckor och sorger mer än någon martyr, berövad samtliga
arvingar utom den siste genom onödiga våldsdåd och med världens vackraste hustru
slaktad nästan för sina ögon och slutligen med sitt land och sin värld fångat i en
världsbrand, har han slutligen efter 68 års regering mätt på sorger gått hädan. Han
slapp den värsta sorgen: att nödgas se Österrikes och Habsburgmonarkins förintelse,
som i stället faller på hans ännu ädlare och bättre arvinges lott. Han var snickaren som
blev kejsare, en ödmjuk, enkel, rättfram och stillsam man som älskade musik, och han
har personifierat Österrike mera än vad någon monark har personifierat sitt land. Vila
i frid, du den tålmodigaste av alla monarker.
Leo Tolstoj, vad gagnade all din botpredikan och pacifism till? Endast de harmlösa
och vanmäktiga hörde på dig och lydde dig, och de utrotas nu av dens anhängare som
mest av alla beundrade dig och inspirerades av din opposition mot tsaren: gangstern
Lenin, värre än Muhammed i sin omänskliga fanatism. Allt ditt verk, Leo Tolstoj, går
nu under jämte den tsars som du hatade och vände folket mot. Ditt hem bränns upp
med tsarens familj, och ditt namn och verk skändas som hela Ryssland av
socialisterna. Ondskan har triumferat över kristendomen, Nero har besegrat Petrus
och Paulus, säkerhetens världs helgonsläkte utrotas till förmån för anarkister och
tyranner, och ingenting gott lämnas kvar. Fallet är Ryssland, Europas gendarm, fallet
är Tyskland, Europas ryggrad, och fallen är den europeiska universalmonarkin. Elva
hundra år tog det för kristendomen att bygga upp vad en mans fanatism har raserat
på en vecka med mindre än en livstids förberedelser. Karl Marx och Engels, Darwin
och Lenin, världen och historien kommer aldrig att förlåta er detta.
Österrike är fallet. Europas enda fläckfria och mest prövade monarki har
tillintetgjorts, och kvar är bara Wien. Wien, det mänskliga Wien, de mänskliga
människornas huvudstad kan ej ruckas omkull av världsliga omvälvningar. Det har
motstått Asiens horder förr och skall även motstå historiens värsta förskräcklighet.
Genom sin musik, som ger det dess universalitet, som gör det mera internationalistiskt
än London och New York, kommer det alltid att bestå, ty harmonin har en gång för
alla gjort sig till herre i Wien.
Sällsamt, att den första person jag skulle möta på min återfärd till Österrike efter
den värsta av världsbränder var kejsar Karl, den gode ädle mannen, som efter sin och
huset Habsburgs avsättning nu går en landsflykt på livstid till mötes. Det är alltid de
goda och de bästa som först och mest belastas och bestraffas för ett lands olyckor.
Härmed är en tusenårig kejsarepok avslutad. Och vad förlorar vi med huset
Habsburg? Icke vad de redan har givit oss, men all möjlighet till att få något liknande i
framtiden. Vad har vi då fått genom dem?
– Staden Wien. De stora slotten Schönbrunn och Belvedere, världens vackraste
teatrar och katedraler och en stad som allmänt betraktas som den arkitektoniskt sett
mest välplanerade och mest smakfulla i världen. Vi har kvar Hofburgteaterns
kejsartrappa, operans kejserliga tesalong, Hofburgs magnifika fasader och Maria
Theresia-platsens grandiositet, men den epok som gav oss allt detta och hela detta
Wien i dess harmoniska fulländning är nu oåterkalleligt förbi.
134