Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Kapten Edwards kan utan skrupler gå så hårt fram som han gör med skygglappar för
sin blindhet emedan han liksom den engelska rättvisa han representerar ingenting vet
om fakta och förhållanden i Söderhavet och endast har hört vad den av hämndtörst
desperat hysteriske och ännu mer förblindade kapten Bligh har skrikit i London.
Kapten Edwards använder sig av Morrisons smäckra skonare för sina ändamål,
och Morrisons härliga med kärlek byggda skonare seglar underbart väl och reder sig
bra. Under tiden röner Morrison själv och hans arma följeslagare en fortsatt vidrig
behandling, som är en enda lång misshandel utan ände. Samman med parasiterna,
krypen, maskarna, kackerlackorna och blodiglarna florerar infektionerna, som snarare
hålls vid liv genom skeppsläkarens vårdslösa och likgiltiga behandling än besegras.
Somliga av fångarna sparkas halvt ihjäl av sina brutala fångvaktare, och andra blir
ordentligt sjuka, vägras vård och blir sjukare. Stormar och regn kalla som snöstormar
far tvärs genom deras oskyddade fängelse och pinar deras halvnakna kroppar. Vid
naturbehov blir de inte befriade, och fängelset rengöres endast en gång i veckan och
då slarvigt. De har ju inget människovärde, och till och med läkaren vill inte nedlåta
sig till att ge dem någon människovärdig behandling vid sjukdomar. Han kunde ju bli
bestraffad och prickad av kaptenen för dalt med landsförrädare. Dessa fångar är ju
myterister och bör behandlas som sådana, vilket betyder såsom kasserade slaktgrisar.
Så kryssar Pandora omkring i Stilla Havet på fåfäng jakt efter fler syndabockar
medan den ena olyckan efter den andra inträffar. Först försvinner "Resolution" med
tio man, och en annan båt med fem män försvinner i samband med ett annat onödigt
besök på en ö som solklart var den sista som jag skulle ha tagit i land på. Ändå sökte
kapten Edwards mig länge just där. Så närmar sig Pandoras mörka dysterhetsskuggas
ödessilhuett det Stora Barriärrevet. Hon är trött på sin meningslösa jakt på fria
engelsmän och har gett upp att försöka hitta några fler. Stämningen ombord är tung
och dyster för att inte rentut säga depressiv och deprimerande. De hyrda matroserna
sympatiserar med oss och är alla emot Pandoras skändliga, fåfänga och kostsamma
uppdrag, men deras minsta rörelser bevakas av väblar och profosser som tjänar som
kapten Edwards gangstersoldatesk. De värsta sköter om eländet i "Pandoras ask" så att
detta ständigt blir värre. De en gång fria och lyckliga engelsmännens stönanden och
rosslingar, jämmer och förtvivlade verop som från Dantes helvete förstärker endast
den påtvingade likgiltigheten för dem ombord, ty ve den som öppet vågar
sympatisera med de fördömda myteristerna! Ve den som vågar visa någon mänsklig
känsla för deras vidriga förhållanden och omänskliga behandling! Han slås i järn själv.
Ingen får visa att han ens märker den påtagliga människomisshandel och den
oerhörda för att ej säga överdrivna omänsklighet som de inburade engelsmännen i
kedjor är utsatta för.
Det Stora Barriärrevet utanför Australien ändar dödsskeppet Pandoras dystra
karriär. Hon brakar på rejält, och ondskan ombord förbyts till kaos. Matroserna i
riggen störtar ner i däcket och bryter nacken. När skeppet får slagsida rullar
kanonerna omkring och krossar envar som kommer i vägen. Vattnet forsar in överallt.
Ingen befriar fångarna. Skeppet börjar sjunka. Som i alla kaossituationer tänker envar
bara på sig själv och offrar alla hänsyn mot andra för att fåfängt försöka rädda sitt eget
skinn. Ingen befriar fångarna. Då tar de sig i ren desperation före att själva bryta sig ut
ur sina bojor. Då vaknar kapten Edwards. Han ger order om att fångarna skall förses
med nya bojor, och den som försöker spränga dem skjuts. Vakten vid luckan på
"Pandoras ask" förstärks, medan skeppet sjunker. Kapten Edwards är beredd att låta
skyldiga som oskyldiga dränkas som råttor. I sista minuten ger han dock befallning
om att de skall befrias. Pandora går under, och trettiosju man följer med henne till
havets botten. Stewart, den gode familjefadern, som mest av alla älskade Tahiti, får en
fallande mast i huvudet och dras ner i djupet. Så slutar min bäste vän från Bounty, den
bästa av alla mänskorna som var med, som en ärelös fredlös straffånge, ett offer för en
tyrannisk kaptens dåliga omdöme, berövad familj, hem och lycka, hustru och barn av
228