Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

gränslös prakt, allt ljus, all glädje och all ädelhet som förr behärskat denna ort, som
hade varit huvudstad för hela världens ära, heder, dygd och civilisation, låg nu helt
glömt och stendött under ängen som nu åter bliven var till herdars fromma flockars
betesplats. Fem kossor gick och tuggade och sket på denna jordens gräs som dolde all
latinsk italisk härlighet och glans.
"Jag kan ej mer," jag sade till min herre, men den bistre härlige vägledaren
Trajanus var försvunnen, som om han ej någonsin alls existerat, som om all hans
härlighet förgåtts med hela stadens härlighet; men i hans ställe stod en yngre man, i
vilken jag strax såg den älskade mångsysslaren Alberti. Stark han var och bjöd mig
armen, men min sorg var alltför stor för att han ensam skulle kunna trösta mig. Vi
vandrade dock bort tillsammans mot den sköna västra kullen, bort mot det förflutnas
och mot morgondagens ljus; och när vi gick så följde oss en helig kör av bröder, som i
stillhet, frid och kärlek sjöng en underskön och vacker dröm av toner inspirerade av
evigt helige och vördade välsignade för alltid älskade och mänsklige Gregorius.
Vi gick besegrade till kullen, men vår glädje återfann vi genast i det underbara
faktum att vår baneman var Gud och evigheten själv, som på så drastiskt vis gjort oss
och även staden till för evigt sin.
Geoffrey Chaucer:
Jag är en vanlig enkel människa som lever blott för sitt eget nöjes skull. Döden
väntar oss alla, och därför ämnar jag ha så roligt som möjligt till dess. Intet är
beständigt. Allt är blott kött och lust och luft och mull. Allt som vandrar på livets väg
är förutbestämt åt döden. Allt är förgängligt och fåfängligt.
Sådant är livet, anser de flesta. Hela livet igenom från rultande barnsben till
ålderdomens krökta rygg söker de efter en mening med sin levnads vandring och efter
någonting som kan höja dem över livets gråa vardag, men vad de än finner så finner
de aldrig det rätta.
Somliga far ut på äventyr. De tror att litet omväxling skall frälsa dem från allt
obehagligt. De finner välmående länder, myllrande städer, liv, rörelse, spänning och
allt som kan fylla deras livs tomhet, men så länge de vandrar utomlands från hamn till
hamn och fyller sina fickor med pengar tänker de blott på det hemland som de
frivilligt har övergivit, och längtar de tillbaka till vad de tror sig ha förlorat.
Andra stannar hemma och blir feta och lata och tillbringar livet med att ha tråkigt.
För omväxlings skull gifter de sig och skaffar de sig barn att ge utlopp för sitt livs
missnöje över, och slutligen dör de, intill slutet i hopp om att någonting trevligt trots
allt skall hända någon gång, vilket det aldrig gör.
De flesta mänskor lever sitt liv på det ena eller det andra sättet. Lever de ej för
nöjes skull så lever de för att dö så småningom. En sorts människor tror sig dock leva
bättre än dessa två allmänna kategorier. De kallar sig för prelater och Guds tjänare. De
tillbringar sitt liv med att antingen äta eller svälta, be eller predika, tro, hoppas och
förkunna Guds kärlek. Mycket annat gör de även som jag finner vara ganska
extraordinärt, men trots deras övermod och armod, fattigdom och nit för att få pengar
till sina kloster och onaturliga dominans och otroliga vanor så bor det hos dem något
underbart, och det är kunskapen om det sköna. Jag var i Italien en gång som ung och
fick där uppleva en mässa på gregorianska. Den upplevelsen är alltjämt idag mitt livs
skönaste minne. Den musiken glömmer jag aldrig, ty den tycktes vara kommen direkt
från Gud.
Syndig är jag och omoralisk, svag, girig och hednisk, men jag tror dock på detta
livets goda, och jag önskar att alla gjorde detsamma.
Det enda som jag ångrar i livet är att jag ej fick se Petrarca, min store italienske
kollega. Han är en man som kommer att utgöra en grund och ett exempel för
70