Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Hamburg, Lübeck, Hannover, Köln, Hildesheim och Chemnitz med marken och att
Hitler har begått självmord med sin mätress i en bunker, men allt detta lämnar mig
oberörd. Jag tillbringar mina dagar med att drömma om och med min fantasi förgylla
det förflutna.
Den förut antinazistiska föreningen i vilken alla mina bästa vänner ingick har nu
skiftat färg efter klimatet och blivit antikommunistisk. Eftersom Ungern håller på att
göras kommunistiskt av sina ryska erövrare har mina vänners förening gått under
jorden, och de erbjuder mig medlemskap. Jag vill gärna behaga dem genom att
acceptera, men jag anser det vara fel att göra så eftersom jag inte längre är ett dugg
politiskt intresserad, vilket jag bekänner för dem. Vår palaver slutar dock i alla fall
med att jag blir medlem. Och jag måste erkänna att jag känner en viss glädje däröver.
Tiden går snabbt när man har ställt sig utanför den. Den antikommunistiska
rörelsen är nu ett känt maktbegrepp, nästan alla Ungerns tidigare magnatfamiljer som
nu är ruinerade stödjer den, och jag oroar mig för mina vänner, ty ryssarna vill gärna
åt dem.
Nej, Miklos, jag är inte en av er längre. Jag kan inte hjälpa er att bygga upp och
förändra världen, hur behjärtansvärt det än är av er att vilja göra det. Jag är gärna
hedersmedlem av er förening mot ryssarna, men jag vägrar delta aktivt. Det enda som
kvalificerar mig för medlemskap är mitt handikapp – detta krökta ben som aldrig kan
dansa mera. Jag är oduglig till allt och i synnerhet till politik. Ni vill fortsätta ett
världskrig som för mitt vidkommande är förbi och jag med det, men jag kan omöjligt
bidra till nya konflikter. För mig är det förgångnas likvidering omöjligt att gottgöra, ty
inte förrän alla de är döda som var med om att mörda varandra i detta krig tror jag att
en ny bättre värld kan bli en tänkbar möjlighet.
Min våning ser ut som en gammal bortglömd och nerlusad vind. Jag har inte
städat på ett år, och det ligger döda råttor i skafferiet som jag inte har orkat slänga ut.
För varje dag blir min bostad mer deprimerande, mer instängd, mörkare, gråare och
dystrare. Och jag kommer aldrig att göra något åt det. Ty vi lever nu i atombombens
sköna nya värld, där hela städer med hundratusentals mänskor förintas på ett
ögonblick, där inget ädelt brittiskt imperium längre kan lysa med mänskliga
värderingar, skönhet och smak, och där plutonium blivit världens ädlaste och dyraste
metall, som dödar var och en som rör vid det. Att fabricera det har för
vetenskapsmännen blivit en högre besatthet än vad det var för alkemisterna att göra
guld, men medan alkemisterna misslyckades så lyckas i stället plutonisterna. Och
denna nya sköna atombombsvärld kan ingen göra någonting åt. Den är här för att
förgifta den mänskliga världen i evighet.
Min värd och mina grannar undviker mig, och det gör de rätt i, ty jag vill ännu
mindre hälsa på dem än vad de vill hälsa på mig.
Jag häktades idag och torterades. Ryssarna tycks veta att jag har något samröre
med den underjordiska antikommunistorganisationen, ty med frestande anbud
försökte de locka mig till att avslöja mina vänner. Detta kan jag dock givetvis inte
göra.
De har befallt mig att besöka deras kontor varje morgon klockan 10. Varför kan de
inte lämna mig i fred? Är de så korkade att de inte ser att jag inte duger till något
annat än till att bli lämnad åt mitt öde?
150