Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

aracklåda på inte ens aderton kvadratmeter stängs vi fjorton engelsmän in
fastkedjade till händer och fötter och förvaras isolerade under hela resan ungefär som
boskap i karantän. Det finns små gluggar i väggarna, men ingen får tala med oss, och
under de två månader vi ännu ligger i Matavais hamn på Tahiti får vi nästan inte ens
se våra hustrur och våra barn. Stackars Stewarts blivande änka är alldeles ifrån sig av
sorg. Heywood får ta avsked av sin fru och sin dotter och gråter förtvivlat med det
lilla spädbarnet i sina fastkedjade armar. Det är ett avsked för livet. Eller kommer han
en gång på sin ålderdom efter ett liv krönt av strapatsrika pliktuppfyllelser att få
återkomma till Tahiti och få återse sin fullvuxna dotter, som då har vuxit upp i lycklig
okunnighet om vem hennes olyckliga far var? Hjärtskärande är de fängslade
degraderade engelsmännens avsked av de sina, som de fick uppleva två års lycka med
blott för att den lyckan hänsynslöst på en natt skulle förbytas till en mycket längre och
större olycka.
När Pandora avseglar med sin last av fjorton frihetsberövade vanärade engelsmän
står Stewarts blivande änka på stranden och gråter. Efter några veckor har hon gråtit
sönder sina ögon, och efter två månader har hon gråtit sig själv till döds. Och hon är
bara en av de många som plötsligt har drabbats av den allt förintande olycka som
Pandora, enkom bestyckat, finansierat och utskickat av England för att jaga tjugofem i
förväg livdömda världsfarliga myterister, detta storslagna välsignade granna skepp,
har fört med sig som farsot till Söderhavet med hälsning från löjtnant William Bligh av
den engelska flottan.
Sjögången skaver sår på de fjorton oskyldiga fångarnas fotleder och vrister. När
det är vindstilla rinner svetten av dem i ohejdbara jämnt flytande strömmar. Maskarna
trivs bra inne hos dem, och deras liggplatser är så fulla av ohyra att de ej kan använda
sig av dem. De måste ligga nakna på golvet bland allsköns maskar, kackerlackor,
råttor, insekter, tusenfotingar och andra kryp och kräk och aldrig slippa detta ständigt
rörliga, kliande och kittlande sällskap, som vanligen kommer direkt ut från de två
latrintunnorna, vilkas ständiga stank alla har slutat storkna av emedan de blivit vana.
Oavbrutet fastkedjade får de röna den mest vederstyggliga behandling som
människor någonsin har rönt på ett brittiskt fartyg. Skämd och rutten mat blir deras
föda, och de får endast tvätta sig en gång i veckan med litet saltvatten. Och skeppets
svåra rullningar leder till att järnbojorna skaver djupa sår i deras kött och aldrig får
tillfälle att läkas. De kan med nöd stappla omkring litet i sin bur, men deras bojor låter
dem inte ta längre steg än några tum. När solen gassar är fängelset som en bakugn,
men stormarna är dock värre, ty de hindrar de hemska skavsåren som de rostiga
bojorna ständigt på nytt river upp från att någonsin läkas. Pandora seglar omkring på
oceanen som ett hämndens mörka skepp på meningslös jakt efter mig som ingen
engelsman någonsin kommer att hitta, och dess engelska flaggas budskap till alla fria
engelsmän i Söderhavet är hämnd, straff och vedergällning utan hänseende till vem
som är skyldig och vem som är oskyldig. Pandora struntar i de engelsmän som hon
redan har lyckats infånga och törstar endast efter att finna flera att kunna släcka sitt
hämndbegär på, och värre än de fjorton stackars engelsmännen i hennes djävulska ask
har aldrig ens boskap behandlats före slaktningen.
Kapten Edwards tänker inte ett ögonblick på alla de hustrur och barn som han för
alltid har berövat deras män och deras fäder, och ännu mindre tänker han på hur
många av de förbannade piraterna, sjörövarna och myteristerna som är mera
oskyldiga än han själv. Allra mest okunnig är han om det faktum att han genom sitt
handlingssätt definitivt har fört olyckan till Tahiti och etablerat den hos dess folk, som
aldrig kommer att kunna förstå hur deras döttrars gudomliga makar kunde behandlas
så brutalt av andra medlemmar av samma gudomliga vita folk. Han struntar blankt i
att tahitierna genom honom har förlorat sin tro på engelsmännen och att Tahitis
hövdingar nu med fog fruktar för nästa besök av de vita. Han tänker blott på att
fullgöra sin plikt, som är att se till att rättvisa skipas enligt kapten Blighs modell.
227