Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Lionardo da Vinci:
Rom är en fallen stad. Den har gråtit sedan år 410 och gråter ännu. Den kommer
att gråta så länge den lever, och ingenting kan råda bot på dess tårar. Det är en
fördömd stad, ty det är en evig stad som en gång för alla har drabbats av olyckan.
Klaga, o Rom! Gråt och sörj över ditt öde, ty det är det enda som du kan göra. Det är
din sista och eviga uppgift här i världen.
Gråt, människa! Gråt, du gamle trötte bittre stackars gubbe, om du kan gråta, men
det kan du ej. Aldrig har du fällt en tår för någon människa, och likväl är inga ögon
sorgsnare än dina. Ty du är människan.
Dina tårar har hållits bakom din vackra ansiktsfasads lås och bom av dess egna
utåtriktade leende, ty lett har du gjort i alla dina dagar, ty ditt liv har varit en lek.
Leksaker har du konstruerat åt mänskorna så länge du har levat, och däri har du varit
människan och dig själv till behag. Allvar låg aldrig för din håg. Du lekte med
maskiner och förundrade människan med att ständigt hitta på nya snillrika maskiner:
flygmaskinen, ubåten och andra, som aldrig fungerade. En lek har ditt liv varit från
början till slut, och i den leken har du förspillt all din kraft och energi. Nu finns
ingenting kvar utom tomhet och sorg över lekens fåfänglighet.
Ty vad är skapandets glädje annat än fåfänga? Du har öppnat ett otal nya världar
för människan, du har upptäckt geologin och biologin, människans anatomi och
stjärnhimlens faktiska mysterium, du var kanske den första som insåg vad Columbus
hade upptäckt, och ingen har som du tagit naturens riken och hemligheter, makt och
möjligheter i besittning. Men vad har allt detta givit dig? Ingenting. Och parallellt med
dina upptäckter av nya världar för människan har du med krigsvetenskapens
utvecklande gjort henne universellt självdestruktiv. Till vad nytta? Till vad glädje? Till
enbart fåfänglighet för människan och till enbart tomhet och grämelse för dig själv. Ty
nu när du har gjort allt grämer du dig över att du egentligen ingenting har gjort, när
du kunde ha målat och älskat och åtminstone gjort rätt för dig i livet.
Ty lika litet som du har gråtit har du älskat. Du har varken älskat eller låtit dig
älskas. Din ungdoms katastrof och ditt livs största oförrätt, den falska angivelsen om
homosexualitet med din lärare, inlades anonymt blott för att du skulle kunna komma
bort från din alltför dominerande lärare. Din enda kärlek har varit du själv, som är det
enda du har gestaltat på målarduken. Alla dina porträtt och landskap är ingenting
annat än en återspegling av ditt eget inre. Monna Lisa, Johannes Döparen,
Nattvardens Kristus, alla är de självporträtt, ty i andras ansikten har du bara sett
återspeglingar av ditt eget. Som målare kunde du ha blivit något, om du åtminstone
förblev din kärlek trogen. Men trogen och pålitlig är det sista du har varit. Du satte dig
ju till och med över din hemstad och ditt folk Florens när du självmant övergav dem
för den i påven och hans bastard Borgia inkarnerade ondskan.
Din svaghet har varit din nyfikenhet, och den har varit din enda passion. Den drev
dig i odjuret Borgias tjänst, den intresserade dig för Macchiavelli, den gjorde dig till
krigets tjänare, och den gjorde att du aldrig fullbordade ett arbete, utan endast njöt av
det, så länge det beredde dig nyhetens behag och stillade din nyfikenhet, och sedan
lämnade det ofärdigt för att falla för ett annats lockelser. Michelangelo hade rätt. Du
var och förblev en odugling.
Dock älskade jag Michelangelo som jag älskade Rafael. De två var mina arvtagare.
De kunde göra vad jag aldrig kunde göra. De kunde fullborda vad jag hade påbörjat i
renässansen. Jag skapade renässansen men ville aldrig fullkomna den och sätta någon
gräns för den. De kommer att göra det.
En mera idealisk bildhuggare än Michelangelo har icke funnits sedan Fidias och
Donatello och kommer aldrig att finnas efter honom. En mera idealisk målare än
74