Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Jag har förlorat mina begrepp om tiden. Är det dag eller natt? Har jag stått i en
eller två dagar? Var är mina ben? Jag känner dem ej. Är det jag som svarar på frågorna
som jag hör? Ja, det är alltjämt jag. Ingen har trätt fram för att svara i mitt ställe. Jag är
ensam. Ser jag ännu eller är jag blind? Jag har sett samma sak nu i en evighet, så jag
vet ej. Jag kan ej heller längre urskilja rösterna som jag hör, men det är samma frågor.
De frågar fortfarande vad jag talade med den ädle Otto av Habsburg om, och jag
svarar fortfarande att vi endast talade om vardagliga ting. Jag är yr. Gud, var är du?
Jag har svårt för att tänka på dig. Jag har svårt för att tänka och koncentrera mig över
huvud taget. Man jag måste hålla mig upprätt. Jag måste fortsätta tro på min rätt och
på allt vad jag går för. Jag måste övertyga dem om att jag är oskyldig. Kyrkan är
oskyldig. Gud är oskyldig. Därför är även jag oskyldig. Ingen är mera oskyldig än den
som tror på någonting ogripbart.
Jesus på Golgata utgöt blod, drack ättika, korsfästes av mänskligheten och ropade
till himmelen: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" Vad är mitt öde i
jämförelse med ett sådant? Saliga äro de som sörja, ty de skall bli tröstade. Saliga äro
de saktmodiga, ty de skall besitta jorden. Saliga äro de som hungra och törsta efter
rättfärdighet, ty de skall bli mättade. Saliga äro även de som lida, ty de lida ej
förgäves. Ingen lider någonsin förgäves, ty alla vägar är Guds vägar, och Gud har lidit
mest av alla. Av hans lidande följde, som alla civiliserade mänskor vet, den största
triumfen i mänsklighetens historia. Gud led blott för att segra över lidandet, och
samma gör vi mänskor. Vi lider blott för att segra över lidandet. Vi följer Guds
exempel och triumferar liksom han, ty vi är alla hans avbild.
O Gud, hjälp mig, ty jag är fjärran ifrån var jag borde vara. Jag förnimmer intet,
följer inte med handlingen, förstår ej längre mina torterares ord och vet ej längre vad
jag svarar. Mina ben känns som styltor. De känns som stora hemska tunga feta sjuka
variga döende uppsvällda kolossala klossar. Jag förstår ej att jag ännu kan stå på dem.
Jag förstår ej vad som händer. Jag är trött. Jag skulle vilja falla, men jag får inte. Jag
skulle vilja diskutera öppet och hjärtligt vad dessa röster frågar mig, men rösterna vill
ha det på sitt sätt. Jag får ej säga mer än vad som är nödvändigt, och vad jag än säger
så är det enligt dem lögn och intet svar på frågan. Men jag tror på Gud. De kan beröva
mig mitt liv, men de kan inte beröva mig Gud. De kan påstå att vad jag säger är lögn,
men de kan inte övertyga mig därom. De kan gissla och förstöra mig, men de kan inte
rubba eller skada min själ, ty den är oåtkomlig för dem emedan de anser att en sådan
inte finns. De kan göra vad som helst med mig, men de kan inte skada mig andligen.
De kan inte beröva mig min oskuld.
Jag är ett Guds lamm lett på avvägar av dessa vargar. Låt dem göra vad som helst,
men låt dem inte göra mig till en av dem. Låt dem icke övertyga mig om att vargar är
bättre än lamm, o Gud.
Jag räknade hur många gånger de upprepade en och samma fråga. Jag kom till 176
när jag förlorade räkningen. Varje gång den frågades besvarade jag den, och när jag
för sista gången hade besvarat den utförligt var mitt svar fortfarande
otillfredsställande. Sedan sade de till varandra: "Ta en viktigare fråga," och ställde mig
en ny till synes lika ovidkommande fråga sammanlagt 157 gånger innan jag på nytt
förlorade räkningen. Jag får allt svårare och svårare att koncentrera mig. Jag kan ej
längre hålla ögonen öppna.
Jag har börjat svikta. Vad håller mig upprätt? Varför faller jag inte omkull? O, hur
skönt vore det ej att störta omkull som ett fallet träd! Men jag får ej tänka på sådant.
Jag måste hålla ut för Guds skull.
162