16.07.2013 Views

Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

SHOW MORE
SHOW LESS

Create successful ePaper yourself

Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.

gång varit oss alla till ovärderlig hjälp. Varför stannade han inte ombord på Bounty<br />

med oss myterister?<br />

Ensamheten är det tyngsta av alla ok, och det tynger mig mera för varje dag. Jag<br />

ångrar myteriet, men samtidigt tänker jag att det ändå alltid är bäst som sker. Det<br />

händer oändligt ofta sorgliga saker, men ändå är det bra att de händer. Vad vore livet<br />

utan sorg och elände? Hur <strong>mänskliga</strong> vore vi inte om inte ondskan ständigt luttrade<br />

oss? Om Gud aldrig hade drivit Adam ur Lustgården så hade människan aldrig blivit<br />

den goda ödmjuka älskvärda och enbart positiva varel<strong>se</strong> hon trots allt ofta är. Kristus<br />

frälste mänskligheten med att gå igenom lidandets, <strong>tragedin</strong>s, sorgens, eländets och<br />

ondskans alla fasor. Gud älskar människan mera ju mera hon lider. Det är det som gör<br />

henne mänsklig. Vad är då det <strong>mänskliga</strong> hos människan? Hennes älskvärdhet.<br />

De aderton männen klarar sig. När de har <strong>se</strong>glat igenom revet finner de smult<br />

vatten och prunkande blomstrande söderhavsöar fulla av överflöd. De tar nu äntligen<br />

i land för första gången på 26 dygn. Där får de vila och äta så att de kan stå på benen<br />

igen. Dock kan många inte stå på benen. Nelson och Ledward bland andra kan endast<br />

ligga och hämta sig på det sättet. De är nästan överansträngda ihjäl. Ingen har haft<br />

någon avföring <strong>se</strong>dan myteriet. <strong>Den</strong> lilla näring som vi har fått i oss allt<strong>se</strong>dan myteriet,<br />

som ungefär motsvarar en galamiddag, har till hundra procent tillvaratagits av<br />

kroppen. Ingenting vittnar så klart om våra vedermödor som det att ingen har kunnat<br />

skita på en månad. Inte ens nu när vi äntligen har fått mat i oss går det. Somliga<br />

försöker pressa men utan resultat.<br />

Hade inte Nelson och somliga andra kommit i land nu och räddats till livet av<br />

ostron, bär, vatten och skaldjur så hade de dött. Nu klarar de sig. Gud kommer alltid<br />

med räddningen just när man som mest förtvivlad håller på att ge upp allt hopp. Och<br />

det finns inga infödingar på dessa öar som kan störa de blottställda.<br />

Snart kan doktor Ledward och Nelson gå igen. Bligh börjar längta efter att få<br />

fortsätta mot England. Han börjar tycka att hans män börjar få det för bra, vilket<br />

tydligt visar sig när de klagar över att de får musslor, ostron och palmhjärtskott men<br />

inget bröd. Han skriker då åt dem: "Ni har blivit kräsna som små fröknar på den här<br />

ön!" Och han har rätt.<br />

Men infödingar visar sig, och de måste lämna ön. Som zigenare måste de fly<br />

undan för denna världens invånare som inte vill ha dem hos sig. Bligh och hans män<br />

är som fredlösa nomader i denna kannibalvärld och som hänsynslöst förföljda judar.<br />

Men vi kommer till en ny ö, och där ryker Bligh och Purcell äntligen ihop. Purcell<br />

har vägrat att lyda en enkel order en gång för mycket, varpå Bligh har utmanat honom<br />

till strid och bett honom bevisa sin tes att han skulle vara en lika god karl som William<br />

Bligh. Varken nattliga stormar, en månads svält och tortyr eller ständig vaka och köld<br />

har det minsta tagit udden av dessa båda mäns kraft och <strong>se</strong>ga kamplust. Utmärglade,<br />

klädda i de bedrövligaste trasor, magra och hålögda står de färdiga att utkämpa en<br />

blodig duell med varandra. Bligh vill en gång för alla visa vem av de två som är herre<br />

på täppan. Han in<strong>se</strong>r att en inbiten stursk och envis oxe som mr Purcell endast kan<br />

tuktas med hårda bandage. Bligh har tagit initiativet till duellen och gett Purcell<br />

slupens andra huggare medan han själv tagit hand om den första. Där står de mitt för<br />

varandra, utmärglade och eländiga trashankar, magra som stickor och arga som oxar,<br />

vilket rimmar dåligt med deras obeskrivliga tillstånd. Där ska dessa två hålögda<br />

spöken i trasor gå löst på varandra med <strong>stora</strong> otympliga svärd med en utslagen helt<br />

skrotfärdig besättning som publik och vittnen till den spöklika striden på den<br />

kvällsbelysta tropiska stranden någonstans bortom ingenstans. Det är som två illa<br />

åtgångna knappt flytande vrak som ska genomföra ett sjöslag på tu man hand, bara<br />

för att få nöjet att få <strong>se</strong> det andra vraket sjunka först. Bligh är mera beslutsam och tar<br />

initiativet. Purcell tappar fattningen inför Blighs aggression, vänder helt om och flyr.<br />

Därmed är den groteska striden avgjord, och Bligh häpnar inför den gamle kråkan<br />

214

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!