Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

gång varit oss alla till ovärderlig hjälp. Varför stannade han inte ombord på Bounty
med oss myterister?
Ensamheten är det tyngsta av alla ok, och det tynger mig mera för varje dag. Jag
ångrar myteriet, men samtidigt tänker jag att det ändå alltid är bäst som sker. Det
händer oändligt ofta sorgliga saker, men ändå är det bra att de händer. Vad vore livet
utan sorg och elände? Hur mänskliga vore vi inte om inte ondskan ständigt luttrade
oss? Om Gud aldrig hade drivit Adam ur Lustgården så hade människan aldrig blivit
den goda ödmjuka älskvärda och enbart positiva varelse hon trots allt ofta är. Kristus
frälste mänskligheten med att gå igenom lidandets, tragedins, sorgens, eländets och
ondskans alla fasor. Gud älskar människan mera ju mera hon lider. Det är det som gör
henne mänsklig. Vad är då det mänskliga hos människan? Hennes älskvärdhet.
De aderton männen klarar sig. När de har seglat igenom revet finner de smult
vatten och prunkande blomstrande söderhavsöar fulla av överflöd. De tar nu äntligen
i land för första gången på 26 dygn. Där får de vila och äta så att de kan stå på benen
igen. Dock kan många inte stå på benen. Nelson och Ledward bland andra kan endast
ligga och hämta sig på det sättet. De är nästan överansträngda ihjäl. Ingen har haft
någon avföring sedan myteriet. Den lilla näring som vi har fått i oss alltsedan myteriet,
som ungefär motsvarar en galamiddag, har till hundra procent tillvaratagits av
kroppen. Ingenting vittnar så klart om våra vedermödor som det att ingen har kunnat
skita på en månad. Inte ens nu när vi äntligen har fått mat i oss går det. Somliga
försöker pressa men utan resultat.
Hade inte Nelson och somliga andra kommit i land nu och räddats till livet av
ostron, bär, vatten och skaldjur så hade de dött. Nu klarar de sig. Gud kommer alltid
med räddningen just när man som mest förtvivlad håller på att ge upp allt hopp. Och
det finns inga infödingar på dessa öar som kan störa de blottställda.
Snart kan doktor Ledward och Nelson gå igen. Bligh börjar längta efter att få
fortsätta mot England. Han börjar tycka att hans män börjar få det för bra, vilket
tydligt visar sig när de klagar över att de får musslor, ostron och palmhjärtskott men
inget bröd. Han skriker då åt dem: "Ni har blivit kräsna som små fröknar på den här
ön!" Och han har rätt.
Men infödingar visar sig, och de måste lämna ön. Som zigenare måste de fly
undan för denna världens invånare som inte vill ha dem hos sig. Bligh och hans män
är som fredlösa nomader i denna kannibalvärld och som hänsynslöst förföljda judar.
Men vi kommer till en ny ö, och där ryker Bligh och Purcell äntligen ihop. Purcell
har vägrat att lyda en enkel order en gång för mycket, varpå Bligh har utmanat honom
till strid och bett honom bevisa sin tes att han skulle vara en lika god karl som William
Bligh. Varken nattliga stormar, en månads svält och tortyr eller ständig vaka och köld
har det minsta tagit udden av dessa båda mäns kraft och sega kamplust. Utmärglade,
klädda i de bedrövligaste trasor, magra och hålögda står de färdiga att utkämpa en
blodig duell med varandra. Bligh vill en gång för alla visa vem av de två som är herre
på täppan. Han inser att en inbiten stursk och envis oxe som mr Purcell endast kan
tuktas med hårda bandage. Bligh har tagit initiativet till duellen och gett Purcell
slupens andra huggare medan han själv tagit hand om den första. Där står de mitt för
varandra, utmärglade och eländiga trashankar, magra som stickor och arga som oxar,
vilket rimmar dåligt med deras obeskrivliga tillstånd. Där ska dessa två hålögda
spöken i trasor gå löst på varandra med stora otympliga svärd med en utslagen helt
skrotfärdig besättning som publik och vittnen till den spöklika striden på den
kvällsbelysta tropiska stranden någonstans bortom ingenstans. Det är som två illa
åtgångna knappt flytande vrak som ska genomföra ett sjöslag på tu man hand, bara
för att få nöjet att få se det andra vraket sjunka först. Bligh är mera beslutsam och tar
initiativet. Purcell tappar fattningen inför Blighs aggression, vänder helt om och flyr.
Därmed är den groteska striden avgjord, och Bligh häpnar inför den gamle kråkan
214