Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se
Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se
Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
gång varit oss alla till ovärderlig hjälp. Varför stannade han inte ombord på Bounty<br />
med oss myterister?<br />
Ensamheten är det tyngsta av alla ok, och det tynger mig mera för varje dag. Jag<br />
ångrar myteriet, men samtidigt tänker jag att det ändå alltid är bäst som sker. Det<br />
händer oändligt ofta sorgliga saker, men ändå är det bra att de händer. Vad vore livet<br />
utan sorg och elände? Hur <strong>mänskliga</strong> vore vi inte om inte ondskan ständigt luttrade<br />
oss? Om Gud aldrig hade drivit Adam ur Lustgården så hade människan aldrig blivit<br />
den goda ödmjuka älskvärda och enbart positiva varel<strong>se</strong> hon trots allt ofta är. Kristus<br />
frälste mänskligheten med att gå igenom lidandets, <strong>tragedin</strong>s, sorgens, eländets och<br />
ondskans alla fasor. Gud älskar människan mera ju mera hon lider. Det är det som gör<br />
henne mänsklig. Vad är då det <strong>mänskliga</strong> hos människan? Hennes älskvärdhet.<br />
De aderton männen klarar sig. När de har <strong>se</strong>glat igenom revet finner de smult<br />
vatten och prunkande blomstrande söderhavsöar fulla av överflöd. De tar nu äntligen<br />
i land för första gången på 26 dygn. Där får de vila och äta så att de kan stå på benen<br />
igen. Dock kan många inte stå på benen. Nelson och Ledward bland andra kan endast<br />
ligga och hämta sig på det sättet. De är nästan överansträngda ihjäl. Ingen har haft<br />
någon avföring <strong>se</strong>dan myteriet. <strong>Den</strong> lilla näring som vi har fått i oss allt<strong>se</strong>dan myteriet,<br />
som ungefär motsvarar en galamiddag, har till hundra procent tillvaratagits av<br />
kroppen. Ingenting vittnar så klart om våra vedermödor som det att ingen har kunnat<br />
skita på en månad. Inte ens nu när vi äntligen har fått mat i oss går det. Somliga<br />
försöker pressa men utan resultat.<br />
Hade inte Nelson och somliga andra kommit i land nu och räddats till livet av<br />
ostron, bär, vatten och skaldjur så hade de dött. Nu klarar de sig. Gud kommer alltid<br />
med räddningen just när man som mest förtvivlad håller på att ge upp allt hopp. Och<br />
det finns inga infödingar på dessa öar som kan störa de blottställda.<br />
Snart kan doktor Ledward och Nelson gå igen. Bligh börjar längta efter att få<br />
fortsätta mot England. Han börjar tycka att hans män börjar få det för bra, vilket<br />
tydligt visar sig när de klagar över att de får musslor, ostron och palmhjärtskott men<br />
inget bröd. Han skriker då åt dem: "Ni har blivit kräsna som små fröknar på den här<br />
ön!" Och han har rätt.<br />
Men infödingar visar sig, och de måste lämna ön. Som zigenare måste de fly<br />
undan för denna världens invånare som inte vill ha dem hos sig. Bligh och hans män<br />
är som fredlösa nomader i denna kannibalvärld och som hänsynslöst förföljda judar.<br />
Men vi kommer till en ny ö, och där ryker Bligh och Purcell äntligen ihop. Purcell<br />
har vägrat att lyda en enkel order en gång för mycket, varpå Bligh har utmanat honom<br />
till strid och bett honom bevisa sin tes att han skulle vara en lika god karl som William<br />
Bligh. Varken nattliga stormar, en månads svält och tortyr eller ständig vaka och köld<br />
har det minsta tagit udden av dessa båda mäns kraft och <strong>se</strong>ga kamplust. Utmärglade,<br />
klädda i de bedrövligaste trasor, magra och hålögda står de färdiga att utkämpa en<br />
blodig duell med varandra. Bligh vill en gång för alla visa vem av de två som är herre<br />
på täppan. Han in<strong>se</strong>r att en inbiten stursk och envis oxe som mr Purcell endast kan<br />
tuktas med hårda bandage. Bligh har tagit initiativet till duellen och gett Purcell<br />
slupens andra huggare medan han själv tagit hand om den första. Där står de mitt för<br />
varandra, utmärglade och eländiga trashankar, magra som stickor och arga som oxar,<br />
vilket rimmar dåligt med deras obeskrivliga tillstånd. Där ska dessa två hålögda<br />
spöken i trasor gå löst på varandra med <strong>stora</strong> otympliga svärd med en utslagen helt<br />
skrotfärdig besättning som publik och vittnen till den spöklika striden på den<br />
kvällsbelysta tropiska stranden någonstans bortom ingenstans. Det är som två illa<br />
åtgångna knappt flytande vrak som ska genomföra ett sjöslag på tu man hand, bara<br />
för att få nöjet att få <strong>se</strong> det andra vraket sjunka först. Bligh är mera beslutsam och tar<br />
initiativet. Purcell tappar fattningen inför Blighs aggression, vänder helt om och flyr.<br />
Därmed är den groteska striden avgjord, och Bligh häpnar inför den gamle kråkan<br />
214