Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Två av mina tre bröder har försvunnit vid Stalingrad. En av mina två systrar har
omkommit vid ett bombangrepp. Min mor är galen av bekymmer, lidande, oro och
sorg. Min far är dyster, tyst och pessimistisk som döden.
Jag fortsätter att spela. Jag spelar dödens och nederlagets vansinniga bedrövliga
förryckta musik för mina överordnade, för alla åt döden vigda officerer och generaler,
för alla åt bombrädernas helvete fördömda stackars oskyldiga tyska medborgare och
för den av döden och vanäran redan märkte Adolf Hitler. Jag spelar min galna musik
för denna min hemstad som måste förstöras, jag spelar för kyrkorna som måste
bombas, jag spelar för min huvudstad som måste skändas och krossas, jag spelar
hejdlöst min vanvettigt och hysteriskt sorgliga musik för alla dessa och allt detta som
jag älskar och som strax måste gå under och försvinna för evigt, ty så fåfäng är jag. Så
fåfäng är musiken. Och jag frågar då världen: är detta bättre än att som jude sitta i
koncentrationsläger och icke vara fåfäng?
Min far har slagit näven i bordet. Han vill icke vara med längre. Han går nu
frivilligt överallt med sin gula Davidsstjärna på bröstet. Han vill att SS skall ta honom,
ty han vill inte längre veta av Tyskland. Han är en förrädare mot sitt land och mot sitt
tyska folk. Och en natt är mor och far hämtade och försvunna, och de skall aldrig mer
komma tillbaka.
Min bror är vid fronten i väster, och om han inte är en ytterst duktig tysk
krigshjälte kommer SS att undvara även honom i sin ensidigt ariska värld. Hur länge
jag kan fortsätta att leva med musiken som fåfäng skyddande sköld är ovisst. Det är
bara en tidsfråga hur länge det dröjer tills detta dödsdömda släkte tröttnar på min
universella tidlösa kontroversiella och gudfruktiga musik och förgör den med att
förgöra mig, vilket de dock knappast kommer att göra innan de måste förgås själva.
Hela världen bombar alla våra tyska städer. Köln brinner, Hamburg brinner,
Lübeck brinner, Rotterdam brinner och hela världen njuter av och fröjdas över att allt
tyskt brinner. Som kommunisterna jublade över tsarfamiljens avrättning, så jublar nu
världen över Tysklands korsfästelse. Tysklands kultur, Tysklands musik, Tysklands
Goethe, Schiller, Lessing, Leibniz, Kant, Nietzsche, Freud och Jung, Luther och Bach,
Händel, Schütz och Gluck, Beethoven och Mendelssohn, Schumann och Brahms,
Wagner och Furtwängler jublar nu världen över att den får tillintetgöra. Amerika
vrålar av skadeglädje när Dresdens barn och kyrkor bombas till skelett och våta
fläckar. Tyskland skall förstöras. Det har världen bestämt, och det är rätt att så skall
ske, ty världen och den demokratiska majoriteten är god. Men om världen vill dräpa
Tyskland så får den allt lov att dräpa mig först, ty jag, den tyske Juden som försmäktar
i koncentrationsläger, är Tyskland.
Världen är ett koncentrationsläger. Kulturen är ett koncentrationsläger. Allt är ett
koncentrationsläger. Allt gott som sker försiggår inom ett koncentrationsläger. Allt
som sker utanför koncentrationslägret är av ondo, ty endast koncentrationsläger
förmår luttra något så att det blir gott. Ett koncentrationsläger är således den bästa
platsen i världen att vara verksam i, ty endast där kan något gott och varaktigt
existera.
Det är inte tyskarna som slaktar judarna, utan det är världen som slaktar
Tyskland. För att Tyskland slaktas slaktas judarna, ty Tyskland var judarnas land mer
än något annat land i Europa. För att Gud beslöt Tysklands undergång måste hans
folk judarna bli lidande där för. Och Gud är god, och därför lider judarna gärna där
för.
140