Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

och din folksjäl, här kan ingen tyrann någonsin få makten, fri är du från all världslig
ondska, en ljuvlig fristad för Italien, en ljus oas i det vidriga obönhörliga helvete som
världen för övrigt i sin helhet är.
Hit flydde jag från kriget, från tyrannerna, från de galna påvarna, från det blinda
våldet, från den outtröttliga mänskliga destruktiviteten som jag i hela mitt liv har
brottats med, som Jakob med ängeln, och förföljts av. Ett ögonblicks lisa finner jag i
din ljuva famn, i din för hela världen fria öppna hamn, du stormarnas betvingare,
havets besegrare, Italiens enda fria stad och orörda jungfru. I några dagar har jag fått
vila ut i ditt sköte. I några timmar fick jag uppleva några ögonblicks sömn och däri
finna din ljuvliga dröm, som har givit mig en tillräcklig fläkt av paradiset för att jag
skall kunna finna mig i återuppvaknandet till den eviga mardrömmen vars namn är
verklighet, i att bita i det sura äpplet och riskera mitt liv med att från min korta
landsflykt återvända till mitt arbete hos tyranniet och galenskapen, våldet och
förfallet, terrorn och döden – Florens och Rom.
Påven vill att jag ska måla den yttersta domen. Jag vill inte men jag måste. Jag är
trött på att behaga mänskor och dansa efter deras pipa. Jag vill fullborda mina ädlare
projekt i fred, men påven har andra planer för min räkning.
Nåväl, jag ska måla den yttersta domen. Jag skall än en gång behaga mänskorna
med att skrämma dem, tilltala massorna med att måla deras ändlösa bottenlösa
kaotiska tröstlösa väsen, träffa mänskorna i hjärtat med att måla sanningen i deras
nakna kroppar och som final förbanna allt som är mänskligt med att efterbilda scener
ur Dantes inferno längst ner på fresken. Ja, människor, än en gång skall jag slava,
krypa och kräla för att behaga er. En sista gång skall jag måla dig, mänsklighet, med
all din skräck och fasa, ditt vansinne, din olycka, ditt elände, ditt ve och din eviga
fördömelse i ditt ansikte. Jag skall visa dig sådan som du kommer att vara på den
yttersta domen som aldrig kommer att komma: du kommer att se ut då precis så som
du ser ut idag! Nakna ska ni kräla, o människor, då som nu, på jordens förbannade
svarta helvetesgrund. O ni massor som följer vilka världsförförare som helst, för
påvens skull måste jag måla en del av er i himlen, men vet, att om jag målade
sanningen så skulle ni alla, alla, vara i helvetet medan jag ensam skulle stå och med
förakt blicka ner på er från himmelen.
– O Herre, vad har vi gjort för fel? Varför har kristenheten splittrats? Varför färgar
kristna världen röd i kristnas blod?
– Därför att ni hellre följer sensualismens och materialismens bud än mina, därför
att ni hellre går era egna vägar än mina. Därför går ni under.
– Men kan vi inte då både vara oss själva och följa dig? Varför kan vi inte det?
– Det är ert problem.
Skratta, o Rom! Världshistorien tillhör dig. Du är hennes moder och herre. Yvs
över din makt över historien, ty ingen kan göra med henne vad du kan. Hur fabulöst
är icke ditt inflytande på henne! Hur otroligt noggrant tillintetgjorde du henne ej när
du nådde din klimax! Hur förödande var du ej när du i all din prakt tände eld på dig
själv och lät imperiet gå under! Och hur mäktig var du ej under din andra storhetstid
på Leo den stores och Gregorius den stores tid då araberna reste sig och spred död,
skräck och fasa över din kristna värld! Aldrig har du rest dig utan att din förstörelse
har brakat lös. Se bara nu när du än en gång når höjden av prakt och lycka hur Luther
och protestanterna liksom Muhammed på Gregorius tid splittrar världen, bränner
kloster, utrotar hantverk, konst och kultur och än en gång korsfäster kristenheten! Yvs
över det enda barn som du någonsin har producerat: förödelsen! Vad var resultatet av
Goethes himmelska år i Rom, som åter betydde en gryning och storhetstid för dig? Jo,
88