Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Shakespeare:
Jag älskar en ung man. Han är ljuvlig och ridderlig, ljus såsom solen och lika
lysande bland andra människor som Apollon bland gudarna. Jag känner honom ej och
vet ej ens hans namn. Men vacker är han och grann. Han är rik och förnäm och minst
en prins eller furste. Förmodligen är han en lord. Han har en dyr och praktfull egen
vagn som han dock sällan använder. Själv rider han mest, och ingen rider bättre,
skickligare och mera vilt än han. Han slutar säkert som domare i drottningens
domstol. Huru klara är icke hans ögon! Ljusblå är de som himmelen, och hela hans
fysionomi är alltid synnerligen välvårdad. Solen och guldet bor i hans hår.
Jag älskar en flicka. Hon är fattig och enkel och anspråkslös och arbetar träget. Jag
känner henne ej och vet ej ens vad hon heter. Jag har endast träffat henne i
yrkesangelägenheter, men hon är det mest förtjusande som man kan tänka sig. Hon
målar sig ej och ser tusen gånger bättre ut än alla målade fruntimmer i världen. Hon är
liten och ödmjuk och av jungfrur den mest intagande och den mest förtrollande. Hon
vet vad jag heter och vem jag är, men jag vet ingenting om henne. Jag vet blott att hon
är judinna. Det finns intet ont i henne. Behag, kärlek, idoghet, plikttrogenhet, dygd
och moral och allt annat gott lämnar ingen övrig plats hos henne för negativa
egenskaper. Jag har aldrig sett någon så idog, hängiven och förälskad i sitt dagliga
arbete som hon.
Jag drömmer om henne var natt. Jag ser henne i mina tankar varje sekund av varje
dag. Hon och endast hon är min kärlek, mitt liv, min lycka och mitt allt. Hon är min
älskade och ingen annan. Jag har aldrig haft sällskap med en flicka förut. Jag har
aldrig hållit en flicka uti handen. Får jag närmare kontakt med henne så blir hon den
första som jag någonsin har fått det med. Vad kan hon heta? Jag gissar att hennes
namn är Mary. Det finns ingenting älskligare i världen. Det är även tydligt att hon
känner någonting för mig, ty varje gång som jag kommer till henne i
yrkesangelägenheter så lyser hon upp och ler. Hon gör det mera för var dag. Vår lycka
växer för var dag. Snart skall jag fråga vad hon heter och var hon bor. Jag skall vänta
på henne utanför hennes arbetsplats en dag, och när hon kommer ut skall jag tilltala
henne. Men att mitt under hennes arbete inför alla hennes arbetskamraters blickar
tilltala henne kan jag inte.
Jag ska bjuda henne ut och introducera henne för min bror, mina vänner och alla
jag känner. Jag skall ta henne till teatern och inviga henne i det klassiskas mysterium.
Jag ska dela allt med henne, läsa mina böcker för henne och läsa Bibeln, Livius, Saxo,
Beda och hela vår historia för henne. Jag ska lära henne latin, och hon skall lära mig
hebreiska. Jag skall gå i synagogan med henne, och hon skall gå i kyrkan med mig.
Den fullaste frihet att utöva varandras religioner skall vi giva varandra. Och
tillsammans skall vi få barn – små trinda runda söta små kultingar och keruber. Hon
skall få delta i mitt arbete, och jag ska hjälpa henne i hennes. Vad gör det att jag är
fattig och medellös? Hon tar mig säkert ändå. Vår kärlek är det enda som betyder
något, och så länge den förblir välsignad av Gud, så länge är den evig.
Den unge mannen som jag älskade har gått fram till henne, tilltalat henne och
bjudit ut henne före mig. De har skrattat tillsammans och lekt tillsammans. Han har
älskat henne och kränkt henne. Nu hatar han henne och skyr han henne som pesten.
Man kan på långt håll se på henne att hon inte längre är jungfru. Hon är ej så vacker
som förr, och hon har ej brytt sig om att kamma sitt hår. Det hänger i trassliga tofsar
och tåtar. Hon klär sig ej längre i rött utan i svart. Hon är hopplöst förfallen,
nedsjunken, kränkt och förkastad. Arma flicka! Hur kunde hon inlåta sig med honom?
95