Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

förblir klyvningen hopplöst osund och obotligt sjuk. Och en sjukdom som patienten
själv vägrar erkänna att han lider av kan hans läkare endast beklaga, misströsta och
skaka på huvudet över.
Jag beklagar, Sir Thomas More, Castellio, och andra humanister som blev offer för
den nya tidens kyrkoklyvning; allt vad vi försökte göra har slagit fel, men det var inte
vårt fel. Vi gjorde så gott vi kunde, vi har ingen skuld i det hela, vi gjorde vår plikt,
och vi kan gå.
Michelangelo:
Roms dagar är förbi. Den eviga staden är övervuxen av gräs, dess tempel och
palats ligger i ruiner, dess väldiga folkhav är förvandlat till en liten spillra, och ingen
vårdar det av Rom som ännu finns kvar. Staden är plundrad och glömd såsom en
stympad marmorskulptur av Fidias. Även det romerska världsimperiet är dött, glömt,
förgjort och ruinerat. Ingenting finns kvar av Roms prakt och härlighet, ära och glans,
storhet och oöverträffbarhet. Rom levde och härskade i tusen år, och sedan var dess
saga all.
Men jag trotsar dig, tid! Du skall icke få gå i land med ditt förstörelseverk! Du
skall ej få förvandla Diocletianus termer till grus. Caracallas termer skall än en gång få
komma till sin rätt. Capitolium skall icke åter bli till ett grönskande tillhåll för herdar
och får, och där forna tempel och kejsarpalats stod skall det nu byggas nya åt påvar,
adelsmän och kardinaler. Tiden är en fåfäng tjuv som kommer om natten och ruinerar
patriciern och hans hus, men på dagen kommer den nye patriciern som köper det
skändade huset och gör det mera praktfullt än någonsin.
Jag är inte rädd för dig, fåfängliga tid! Du är blott ett spöke som skräms och lever
ibland men som alltid går din fåfängliga död till mötes. Vad förmår tiden mot
människan? Hon förmår ej mer än att göra livet surt för honom och sabotera hans
verk. Allt vad han behöver är lite tålamod för att slå ut henne och hålla henne stången
för alltid.
Vad båtar mänsklig strävan? Vad skörd inbringar arbete? Ingenting lönar sig och
allra minst ens eget anletes svett, blod och tårar. Vad har jag vunnit med att ligga
krokig och vriden i fyra års tid med färgerna rinnande ner på min usla kropp och i
mitt ansikte? Vad har jag fått för glädje av att måla ett tak? Lite glimmande guld och
lite lokal beundran här och var – det är allt. Jag känner ingen personlig glädje över
mitt arbete och ingen belåtenhet, ingen stolthet, ingen frid och ingenting utom tomhet
och saknad av den iver som jag kände när jag först gick till verket. Vart är din iver, din
hängivenhet, din entusiasm, din ambition och din arbetslust flydda nu, Michelangelo?
Var är din optimism och din tro på civilisationen? Du har vunnit allt som du har
eftersträvat, gjort allt som du har velat göra och förverkligat alla dina drömmar, och
därigenom har du förlorat allt, ty du har ingenting längre kvar framför dig att vinna.
Världsomseglarna har funnit nya världar som de redan har plundrat och vars
mänskor de har utrotat om de inte har gått åt själva. Vetenskapsmännen har öppnat
nya världar ej utan att trotsa och stänga de gamla. Mäktiga herrar har gjort nya
fantastiska uppfinningar på alla omtråden, och följaktligen dör det fler mänskor på
slagfältet än någonsin förr. Människan har vunnit sina största segrar i historien, men
de segrarna har kostat henne allt vad hon tidigare ägde. En ny tid har börjat, och den
är ondare än någonsin förr.
Vackra Venedig, ljuva tillflyktsort, för underbart för att vara sant och ändå så
överväldigande gudomligt påtagligt, omöjliga dröm som dock är verklighet, du är
statsidealet och det jordiska paradiset. Hit når ingen inkvisition och fläckar ditt rykte
87