Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Christian Abel:
Pappa, du har givit mig och mina syskon den mest underbara barndom som alls
är tänkbar. Vårt hem har varit gott, din ekonomi har varit så god att du alltid har hållit
hela familjen välbärgad och välmående, vår villa har legat i stadens vackraste och
mest fridfulla och pittoreska distrikt, och ingenting materiellt har någonsin fattats oss.
Du har givit oss alla en fin skolgång och inte förvägrat någon av oss att bli vad han
ville. Du har uppfostrat oss i den bästa tänkbara miljö i den bästa tänkbara tid i den
bästa tänkbara värld. Men varför är du så orolig och skeptisk?
Föga har jag anat om verkligheten. Inte visste jag något närmare om världskrisen
och arbetslösheten l929, inte fick vi någonsin veta något om politik, och inte anade vi
någonsin att livet kunde vara farligt. Far såg till att vi alltid levde skyddade i vår
patriciervärld i vilken intet någonsin fick insteg som inte var av hög neutral andlig och
universell världskultur.
Jag är glad, Pappa, för att du vill låta mig i motsats till mina bröder bli något
konstnärligt. Men det skulle bara ha fattats att du som är musiklärare inte hade låtit en
som kunde spela allt av Chopin, Beethoven och Bach utantill att bli konsertpianist. Ja,
ingenting har så berikat vår familjs liv och samvaro som musiken. Alla våra bästa
vänner har alltid varit musiker eller musikälskare, och om vi inte hade varit en känd
musikalisk familj hade vi aldrig fått så många vänner som vi har eller varit så högt
uppburna i denna stad och denna värld som vi är.
Men Pappa, hur kan du då vara missmodig och ha onda aningar i denna ljuva
värld av musik som vi lever i? Musiken höjer ju oss över mänsklighetens nivå, och den
är vår skyddsängel. Så länge vi har musiken och praktiserar musiken kan ingenting
hända oss.
Jag älskar denna stad och detta land. Jag vill göra allt för dess välfärd och för dess
framtid. Vem som än någonsin må leda det vill jag vara hans ödmjukaste tjänare, och
vad som än någonsin må hända det vill jag vara det lojalt. Med min musik vill jag
tjäna det intill döden, och till dess ära och dess regerings ära skall all min musik
komponeras.
Pappa, varför har familjen Goldberg fått gula stjärnor på sina bröst? Varför skall
de så utmärkas och etiketteras? Vad är det för särskilt med dem? Vad skiljer dem till
exempel från oss? Vi är ju deras bästa vänner.
Men du har rätt, far. Vi har ingen rätt att diskutera regeringens åtgärder. Vi måste
fästa större uppmärksamhet vid allt det goda som den har gjort och blunda för det
som vi inte förstår. De har ju gjort slut på arbetslösheten och byggt världens bästa
vägar över hela landet. Varför skulle vi då fästa oss vid att de av någon okänd
anledning som vi inte har att göra med märker ut våra grannar och närmaste vänner?
Far, varför måste jag glömma att jag är jude? Religionen har ju alltid varit lika
viktig för oss som musiken. Varför gör jag bäst i att glömma min kulturella bakgrund,
min uppfostran, min ras, min religion och min Gud? Nej, far, i detta måste jag trotsa
dig. Jag kan icke förneka alla de andliga egenskaper som du själv en gång för alla har
präntat in i mig.
Alla älskar och uppskattar mig för min konst. Jag har fått spela för själve vår
Führer och den högsta partiledningen. Alla hyllar mig och gläds över det att jag på så
ypperligt sätt kan tjäna och hedra mitt älskade Vaterland.
138