Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

östtysken Bertolt Brecht tänker som socialist om sin tid. Den ungerske kardinalen
Joszef Mindszenty får representera den katolska kyrkans motstånd mot
kommunismen, och så uppträder den extremaste outsidern i sammanhanget: Leo
Tolstoj reser sig från sin grav och kommenterar 1900-talets heroiska utveckling till det
sämre. Winston Churchill summerar Adolf Hitlers bidrag därtill, och en ännu större
utböling än Tolstoj profeterar om framtiden. Han är den störste utbölingen av alla, ty
han är den enda i hela samlingen som får uppträda utan att först ha avlidit. Om han
någon gång får läsa detta ber författaren honom ödmjukt om ursäkt för att han djärvts
ta honom med utan att tillfråga honom. En flykting från Östtyskland jämför mellan öst
och väst och finner båda lika dåliga, och så avslutas tredje delen med Dag
Hammarskjölds sista natt i livet den 17 september 1961 minuterna innan hans flygplan
av någon anledning förolyckades.
Efter hans åskådliggörande av den omöjliga verkligheten har vi ingenting annat
att göra än att fly ifrån den, vilket vi får göra i ett högst sällsamt sällskap: en viss
engelsk sjöman vid namn Fletcher Christian tar oss med ombord på skeppet Bounty
och dess märkvärdiga äventyr i Söderhavet anno 1789.
Hans berättelse om sig själv och sina bröder svävar ut i högst betänkliga former
efter myteriet, då han utom att fortsätta föra befälet på Bounty även följer med kapten
Blighs slup till Timor och ankommer med Pandora till Tahiti och upplever hennes
skeppsbrott genom, som det tycks, ren telepatisk empati. Detta är dock mest att
betrakta som ett litterärt grepp. Liksom ett flertal andra av samlingens monologer är
denna mycket av en teori om hur det kan ha varit: Fletcher Christians syn på saken
kan aldrig bevisas vara riktig, ehuru den heller aldrig kan bevisas omöjligen vara
riktig. Hans monolog kan även betraktas som hans huvudsakliga möjlighet att
förklara och försvara sig själv, en möjlighet som historien nekat honom, men är väl
samtidigt ett försök att gå till rätta med världsordningens oupphörliga orättvisas
problematik samt med det problem som det tragiska med ödets och världshistoriens
gång ständigt utgör.
Många monologer kan kritiseras för andra svagheter, främst alla de katolska
medeltidsmonologerna. Emellertid kan dessas tydliga tendens även försvaras. Det
finns bara ett sätt att betrakta historien med rättvisa ögon, och det är att betrakta den
ur dess eget tidsperspektiv. Att betrakta 1200-talets Europa med dagens ögon är en
skriande orättvisa. Man kan bara rättvisligen betrakta det ur 1200-talets egen
synpunkt. Man kan inte fördöma farao Cheops för att han använde oförskämt billig
arbetskraft när han byggde sin pyramid. Man måste försöka se hans företag ur den
tidens egen synvinkel, för det är det enda historiskt korrekta perspektivet.
Om vissa monologer har tydliga svagheter, så balanseras dessa ibland av andras
förtjänster. Mina egna favoriter är många, men jag kanske ändå skulle sätta två högst
av alla: Magalhães och kardinal Mindszenty. Dessa är kanske de två mest realistiska,
även om flera andra når nästan lika långt. Kardinal Mindszentys monolog skrevs
våren 1973 och grundades helt på autentiska dokument från faktiska vittnen till
hjärntvätten. Magalhães blev som tidigare nämnts samlingens sist författade monolog,
ty efter den började jag övergå till att i stället för monologer skriva dramer.
Göteborg 23 augusti 1997.
248