Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

enda rätta att göra. Guds vilja och naturens lag måste ha sin gång, även om det
betyder åsidosättandet av allt förnuft, all traditionsmässig rutin och all egennytta.
Där sover Hayward. Det är inte första gången han sover på sin vakt, och senast
han gjorde det kostade det honom en månads fängelse, och Bounty kostade det tre
matroser som rymde. Men de kom tillbaka, och Bligh har vid det här laget förlåtit
Hayward. Men om Bligh visste vad som nu sker medan Hayward sover på sin vakt så
skulle han aldrig i all evighet förlåta Hayward.
Där står Burkitt vid relingen. Han har lidit mycket ont av Bligh. Burkitt, kom ner
med mig under däck ett ögonblick. Väck Churchill, Isaac Martin, Thompson och
Matthew Quintal, men gör det tyst och försiktigt så att ingen annan vaknar samtidigt.
Säg dem att jag vill tala med dem ett ögonblick vid den förliga däcksluckan.
Där vilar vapensmeden Coleman i sin koj. Ursäkta mig, Coleman, men en stor haj
kretsar runt vårt fartyg som är den största jag har sett. Jag skulle vilja pröva några
skott mot honom. Kan du låna mig nyckeln till vapenkistan? Coleman griper
sömndrucken automatiskt efter nyckeln, ger mig den mumlande någonting i sömnen
och somnar omedelbart djupt in på nytt.
Jag trevar mig fram genom mörkret till vapenkistan. Men på den ligger den
odräglige skvallraren Hallet och sover. Han skulle också ha hållit vakt nu tillsammans
med Hayward. Han får en rejäl välförtjänt spark och flyger ned på golvet och vaknar
med håret på ända av fasa. "Förbannade sömntuta, är det så ni sköter vakten, Hallet?
Upp på däck med er genast!" Vettskrämd och darrande ber han på sina knän att jag
inte ska säga något till Bligh. Jag skrämmer upp honom ännu mer med att med låtsad
uppbragthet ignorera hans böner och att med väl spelad oförminskad vrede köra ut
honom.
Nu väntar Burkitt, Quintal, Thompson, Martin och Churchill på mig. Jag inviger
dem genast i min plan. De blir omedelbart oreserverat entusiastiska. Vi går till
vapenkistan och förser oss med alla de vapen som vi behöver och några till dessutom.
Thompson får sedan vakta dem.
Vi väcker försiktigt McCoy. Han är med oss. Jack Williams, den kraftige duktige
smeden, är också med oss. Vi väcker Alexander Smith. Han är med oss. John Mills tror
att vårt myteri är för underbart för att vara sant. Richard Skinner blir genast en av oss
liksom Henry Hillbrandt, Millward, Sumner och Tom Ellison, som bara är pojken och
som går med oss bara för skojs skull. Han älskar upptåg och tror att detta är ett sådant.
Alla får vapen. Varje däckslucka får sin beväpnade vakt. Allt är redo. Det hela har gått
så smidigt och lätt till att det nästan verkar overkligt. Vi går till löjtnant William Blighs
hytt.
Han ligger och snarkar. Redan när vi öppnar dörren hörs hans gutturala
sömnrosslingar. Han har ätit gott innan han har gått och lagt sig. "Gå in och hämta
honom!" säger jag till Churchill, Muspratt och Burkitt. De väcker honom. Han sätter
sig yrvaken upp och begriper ingenting, och tigande får de tre männen Bligh att följa
med ut ur hytten. Han är helt villrådig och stirrar häpen omkring sig, som om han
hade hamnat i en oönskad och obehaglig dröm. Så får han syn på mig. "Bind honom!"
säger jag skarpt till Burkitt och Churchill. När repen skär in i hans feta och ömtåliga
vristers vita hy förstår han med ens att han är vaken. "Vad har hänt?" frågar han mig
som om han fortfarande önskade tro att han bara drömde. Jag låter bli att svara honom
medan männen binder färdigt hans händer hårt bakom ryggen på honom. Så skriker
han plötsligt: "Det är myteri!" Jag svarar lugnt och kallt: "Ja, men ingen har
åstadkommit det utom ni själv." Mina ord låter nästan torra och sakliga. Han förs ut
på däck.
Det har gått tio minuter sedan jag först tilltalade Burkitt, och det var kanske tolv
minuter sedan som jag utan att någonsin ha tänkt på saken förut plötsligt fattade
beslutet att överta fartyget.
199