Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

otörstiga. För att vi ska dricka så lite vatten som möjligt har Bligh funderat ut ett
infernaliskt system. Han har låtit hänga upp ett rör högst uppe i stormasten, och utan
detta rör får ingen komma in till vattenförrådet. Var och en som vill dricka måste
klättra upp efter röret och efter att ha druckit bära upp röret igen och sätta det på sin
plats. Är det inte höjden av diaboliskt tyranni? Och ingen får dricka mer än två gånger
dagligen
Det är inte underligt att brott mot en sådan disciplin förekommer. Jag såg igår en
matros, jag vet inte vilken, stjäla en kokosnöt av alla de massor som ligger stuvade på
akterdäck. Han var för lat för att klättra upp i masten, och kokosmjölken är oerhört
läskande. Jag förstår honom. Jag tittade instinktivt bort när jag såg offret för den
mänskliga svagheten och den mänskliga faktorn begå sitt brott. Han tog bara en
kokosnöt, och det finns tio tusen. Men han var kanske inte den förste som hade stulit
av dem.
Hur kunde Bligh märka att det fattades tre kokosnötter? Hur kunde han veta
deras exakta vikt, deras exakta antal och precis hur var och en låg? Om han inte visste
allt detta, hur hade han annars kunnat se att det fattades tre? Bligh har inte en
mänsklig hjärna. Han har en vetenskaplig hjärna. Han har en perfekt exakt och precis
maskin till hjärna som ingenting undgår. Om ett sandkorn kommer in i det
vetenskapliga maskineri som hans kontrollsystem över fartyget är, så märker han det
genast och får ingen frid förrän när det är borta. Hans totala vetenskapliga perfektion
är i praktiken ett småaktigt pedanteri in absurdum som inte är mänskligt konstruktivt.
Vi hade det bra på Tahiti. Är det fel att ha det bra? Är lyckan något brottsligt och
förbjudet? Är det orätt att ta det lugnt och vara tillfreds och njuta av tillvaron så som
vi fick göra på Tahiti? Är det fel att säga ja till allt, att älska allt och hata intet och att
känna sig enbart god, som var och en av oss gjorde på Tahiti? Uppenbarligen,
eftersom löjtnant Bligh nu straffar oss så grymt efteråt. Så länge vår hemfärd fortsätter
kommer Bligh att göra den svårare och värre för oss för varje dag, ty det har han gjort
ända sedan vi lämnade Tahiti.
Han ställer hela besättningen till svars för de försvunna små enstaka
kokosnötterna. I detta ögonblick tror han ingenting gott om någon ombord. För
honom är vi allesammans skurkar och tjuvar. Ingen går fri från hans hat och hans
lömskaste och falskaste misstankar.
Han frågar ut var och en av oss hur många kokosnötter vi har köpt och om någon
av oss har sett någon snatta. Ingen av oss har sett någon snatta. Slutligen kommer han
fram till mig och frågar:
"Och hur många kokosnötter har ni köpt, mr Christian? Jag måste få veta det
exakta antalet!" Jag har ingen aning om hur många jag har köpt. Jag håller inte räkning
på varje skärv som jag äger, vilket kapten Bligh gör och tycks fordra att alla skall göra,
och jag svarar ärligt som det är, att jag tyvärr inte vet hur många jag har köpt. Jag kan
inte låta bli att tillägga i ett försök att tilltala hans bättre jag: "Men jag hoppas
verkligen att ni inte tror mig vara så snål att jag skulle kunna vara i stånd att stjäla
någon av era." Dessa ord säger jag vänligt, förtroligt, med ett omisskännligt ärligt
småleende och med ett stänk av humor till människan Bligh, min fader Bligh, den
människa som jag älskar och vördar, för att försöka blidka hans vrede och hat mot
hela besättningen. Och jag kan inte för ett ögonblick tro eller ens misstänka att han kan
misstänka mig, som är hans närmaste man ombord och därtill en man som han vet att
alltid har handlat hederligt. Men han är inte någon människa i detta ögonblick. Han är
ett obehärskat monster och rosenrasande vilddjur som törstar efter blod, och han
utbrister:
"Din förbannade hund, skulle jag inte misstänka dig, som är den mest opålitliga
människan ombord? Du om någon är misstänkt för detta brott! Ingen utom du skulle
kunna göra något så oförskämt och sabotageaktigt mot hela resan, och det att du inte
vet hur många kokosnötter du har köpt bekräftar mina misstankar! Hade du inte stulit
195