Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

utan att digna. Hon vore inte min hustru om hon gav efter för sin ofattbara gränslösa
smärta. Ingenting kan någonsin knäcka henne.
Dag och natt har hon vakat vid min säng. När hon fick veta att jag var skjuten steg
hon trots sin fullkomliga energibankrutt upp ur sin moderssäng och började sköta om
mig. Men jag kommer ändå att dö.
Alex Smith ligger bredvid mig. Han kommer att överleva. Det är gott att en sådan
man får överleva. Han är enklast och redigast av oss alla. Gud skydde och bevare
honom.
Min lille son kommer in i rummet. Torsdag Oktober Christian, min förstfödde,
världens vackraste barn, tre år gammal, med himmelsblå ögon stora och strålande som
solar, tittar oförstående på mig som på en främling medan han suger på tummen. Min
son, vad skall det bli av dig när det av mig och alla mina ansträngningar endast har
blivit ett helvetes elände! Ack, mitt barn! Ta ut honom!
De tar ut min lille son. Det finns redan ungefär femton barn på ön. Vi dör genom
vårt eget våld, men de kanske får leva i fred. Framtiden existerar alltid vad som än
händer. Ja, det finns ännu en möjlighet. Vi kan ännu av vårt helvete skapa ett paradis.
Alex ligger bredvid mig. Jag kan inte låta bli att tilltala honom. Hör du mig, Alex? Han
svarar. Jag försöker säga: Alex, det finns ännu en möjlighet. Vi kan ännu lyckas. Än
kan vi råda bot på vårt elände, våra lidanden och på allt ont i världen. Vi kan ännu
besegra allt det som är emot oss. Men mina ord fastnar i halsen, och jag kan inte göra
mig förstådd av honom. Dock förstår han något.
Maimiti sitter vid min sida. Hennes hand är varm och god. Ja, Maimiti, jag går
bort nu, men ni blir kvar. Jag dör, men ni lever. Jag har varit er alla till ofärd och
olycka, men nu försvinner jag, och då har ni chansen att ställa allt till rätta igen. Glöm
mig, ty jag var en olycklig man. Lev och var glada när jag är borta, ty så länge jag
fanns kunde ni det inte. Jag dör nu. Låt aldrig något av barnen få veta något om allt
det som jag har kommit åstad och som jag bär skulden till. Låt aldrig någon av de små
få veta om vårt misslyckande, om kriget, om morden, om något av allt vårt våld över
huvud taget. Endast så kan vår koloni lyckas trots allt: genom förnekandet och
ignorerandet av ondskan, genom att vända ett nytt blad utan att mera se på det gamla.
Ja, jag ensam bär skulden för allt: det olycksaliga myteriet på Bounty, de nitton
mänskornas lidanden i slupen, alla de oskyldigas orättvisa lidanden, myteristernas
ohyggliga öden efter Bounty och hela inbördeskriget här på Pitcairn. Jag hade kunnat
avstyra blodbadet om jag visat större bestämdhet mot rötäggen i församlingen. Begrav
mig utan gravsten. Låt aldrig någon få lära känna mitt öde. Lev nu och var lyckliga
när jag har lämnat er.
Jag dör. Jag lämnar min kropp och svävar mot skyn. Äntligen är Fletcher Christian
inte längre till. Han har betalat sin skuld till livet med att återlämna det. Äntligen är
han oskyldig och fri. Jag är inte längre mitt outhärdliga jag utan ett med Gud, som är
den enda och det enda som egentligen är. Jag har förlorat mitt liv men i stället blivit ett
med hela universum och allt levande liv på jorden.
Men ännu är inte vår jämmerliga tragedi slut. Quintal och McCoy, som var de som
kom på den befängda idén att dela upp allt land mellan de vita och lämna
infödingarna utan, har levande undkommit blodbadet. De sitter nu för jämnan
tillsammans och dricker McCoys egenhändigt destillerade starksprit. De är fortfarande
lika oförståndiga som de var före stridigheterna, och det att de har vållat åtta mans
död tycks inte bekomma dem det minsta.
Alexander Smith klarar sig. Så småningom blir han bättre, och efter en månad kan
han till allas glädje redan gå. Men glädjen är liten i jämförelse med sorgerna.
Maimiti har inte sagt ett ord till någon efter makens död. Hon sitter stum och
orörlig och stirrar tomt framför sig dagarna i ända i veckor och i månader. Inte en tår
har hon fällt. Hon bara sitter orörlig. Till slut finner hon dock en aning tröst i Moetuas,
240