Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

I min ungdom tillverkade jag även harpor och andra musikinstrument, som
resande kyrkomän från söder alltid förvånades av och berömde med stora ord, som
ofta förvånade mig. De brukade säga, att de aldrig någonstans i världen hade sett eller
hört vackrare instrument och vackrare musik än den som spelades på dem, och ändå
hade de rest vida omkring från Kiev till Sevilla och i alla länder där emellan.
Nu är jag förbi den tid under vilken man ännu fägnas av sin egen ungdom och
alltings skönhet, och jag har svurit mig själv åt Gud för resten av mitt liv. En högre
ynnest än denna kan enligt min mening icke förlänas någon människa av ödet, ty Gud
är icke blott det högsta och största av allt, utan han är även det mest behagliga och det
vackraste av allt. Av allt i verkligheten är musiken det väsen som kommer honom
närmast i försöken att åskådliggöra honom.
Vår värld befinner sig i en sådan oordning och ofrid att den knappast kan bli
värre. Därför är jag ytterligt gynnad som har uppvuxit i och blivit helgad åt kyrkan, ty
den utgör världens och framtidens enda hopp. Det är den enda andliga källan i
världen var man ännu kan dricka rent, friskt och oförgiftat vatten.
Och jag anser, att så länge kyrkan förblir ren och oförgiftad, förenad och styrd av
fromma Gudsälskande män, så länge lever hoppet kvar hos människorna om en
gynnsam framtid trots allt. Och därför ber jag till Gud att han må bevara kyrkan.
Justinianus:
Jag vet att de hatar mig. De smyger tigande omkring, dessa skenheliga ignoranta
prelater, och gömmer sig bakom en mask av taskspeleri i form av fariseism och
fromma åtbörder, men i djupet av deras hjärtan finns endast hat, avund och illvilja
utan gränser.
Varför? De vet att jag är heligare än någon av dem. De vet att jag genomskådar
och föraktar dem. De vet att jag känner Gud bättre än vad någon av de gör. De vet att
jag överträffar all deras fromhet och helighet, nitälskan och fanatism, och därför
fruktar de mig, och därför hatar de mig.
De hatar min duglighet. De har aldrig kunnat förlåta mig för att jag har överträffat
Salomo i byggandet av Sofiakyrkan, världens i evighet största och vackraste
helgedom. De kan inte förlåta mig att jag har arbetsförmåga och energi utan gräns. De
kan inte förlåta mig min härlighet, min prakt, min skönhet, och minst av allt kan de
tåla att jag har världens vackraste kvinna som min hustru.
De kallar henne "ormtjuserskan". I deras ögon är hon en sköka, en lägsta klassens
varelse, en gatflicka, en smutsens och lastbarhetens perfekta inkarnation. Endast jag
förstår att uppskatta hennes skönhet. De spottar åt henne och tål inte se henne, men
det är blott för att hon är så vacker, så briljant, så överlägsen, så gudomlig. Även hon
är heligare än någon av dem, och det vet de, och därför hatar de henne.
Även deras gudinna Maria var havande utom äktenskapet och födde sitt första
barn i den uslaste fattigdom. Enligt kristen måttstock borde min Theodora vara av
ännu gudomligare halt, kommen som hon är av en ännu sämre härkomst och
uppfostrad under mycket värre förhållanden.
Inte ens mitt lagarbete har kunnat behaga dessa lömska intrigörer. De bara väntar
på min död, på att min tid skall ta slut, så att de skall kunna tillintetgöra allt mitt
livsverk. Ingen rättvisa, ingen Gud, ingen individualism, ingen imperialism, ingen
progressivitet, ingen utveckling, ingen härlighet, ingen skönhet vill de ha på jorden.
De vill bara ha makt att gömma sig själva i i den heliga kyrkans namn, som i deras
händer är ett enda sammelsurium utan någon anknytning alls till människan Jesus
ädla kärleks- och resignationslära. De är fiender till allt gott och till Gud, ty de vill
omintetgöra själva skapelseprocessen här i världen. Sedan Johannes Chrysostomos tid,
som var det första offret för kyrkans korruption och intriger, har kyrkan blott ruttnat
48