Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Romare! Ni är gynnade! Ni lever i världens förnämsta stad i världens förnämsta
rike och är följaktligen det förnämsta folk som Jupiter någonsin har låtit bevandra
jorden. Ni utgör en bred världselit, och med stolthet bör ni förbli sådana för alltid.
Anamma följande idéer: Rom är bäst, vi är bäst, och allt annat är värdelöst. Om ni
upprätthåller era romerska dygder kommer ni, ärade romare, och er stad Rom att leva
för evigt. Framtiden kommer att tala om oss som det eviga folket i den eviga staden.
Se denna stad som jag har givit åt eder! Jag mottog en stad av lera och tegel, och
nu glänser den av vitaste marmor. Bibehåll denna stad så som jag har skapat den, ty
en bättre och vackrare stad har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Minns mig
som dess skapare.
Rom blomstrar. Fred råder i alla trakter av Medelhavet, kulturvärlden är förenad,
allt andas frid och fägring, allt är som det ska, och själv lever jag ett harmoniskt
familjeliv. Vad är det då som fattas? Vad har jag begått för fel? Hur har denna
förfärliga leda uppstått, som nu råder överallt?
Ovidius, fördömde korrumperare, ge dig iväg! Det är sådana som du som är
farliga för mitt rike, ty genom att inse dess svagheter och sätta fingret på dem
uppmuntrar ni dem och gör ni dem bara ännu värre. Sokrates förförde sina lärjungar
till dygd, men du förför folket till motsatsen, till äckel, laster och vulgäraste djuriskhet!
Jag hatar att på detta sätt se det romerska idealet bli hånat, förlöjligat och gäckat.
Är människosläktet verkligen så själsfattigt, att när de äntligen blir fria från våld
och svält så börjar de i stället lida än mera av leda? Är livet så fåfängt, att när man
slutligen når vad man alltid har eftersträvat så finner man det bara föraktligt och
avskyvärt?
Tiberius, din odugling, är Rom verkligen dömt att falla i dina händer? Måste detta
sedliga förfall som försiggår överallt förfalla ännu mera, är dessa lata uttråkade
romare dömda till att få det ännu mera tråkigt, och måste allt bli ännu värre än vad
det redan är? O hopplöshet! Se på dessa romare! De vältrar sig i smuts, njuter av att
vara så degenererade som möjligt, äter omåttligt varje dag och hänger sig åt de mest
smaklösa nöjen, och allt bara för att driva sin måttlösa leda på flykten. Är detta vad jag
har arbetat och levat för? Är detta den ljuvliga underbara gudomliga hårt
eftersträvade Pax Romana, som mänskligheten nu äntligen får njuta av? Fettrumpor!
Flintskallar! Vidriga höns! Depraverade stinkdjur! Vällustmonster! Men mitt samvete
är dock rent. Jag har tryggat kultur, civilisation och samhälle.
Jag hade två barnbarn en gång. Båda var mycket lovande och högt begåvade, men
de mördades. Min egen hustru kan jag inte längre lita på. Min dotter är en hora liksom
hennes dotter. Mitt folk har tråkigt och håller på att ruttna ihjäl. Och mitt livsverk,
detta enade världsrike, är jag tvungen att lämna i arv åt en depraverad hund vid namn
Tiberius. Vad har då mitt liv varit värt? Jag har icke kunnat älska någon eller något
utan att ha berövats den kärleken med våld.
Petrus:
Jag har kommit till Rom. Efter många års strävanden och gudomliga
ansträngningar sätter jag äntligen min fot i världens och civilisationens huvudstad.
Äntligen är jag här. Hit har jag velat. Min herre borde vara nöjd med mig nu.
Hur vacker är den inte! Vilka utsökt välordnade gator, hus, palats och tempel!
Hela staden är som en helgedom av marmor.
Men hur förfallna är inte dessa romare! Deras kött hänger slappt, de är smällfeta
och degenererade, och de har hellre roligt och hänger sig åt smaklösa nöjen och vulgär
35