Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

det mest ovärderliga och kvalfulla. Han måste sitta stilla och låta nattkölden förlama
honom, ty han kan inte för ett ögonblick släppa rorkulten. För länge sedan har allt
umbärligt bagage slängts över bord, och vi lever på ett absolut minimum. Vår mat är
smutsig, mosad och osmaklig, och den klunk av vatten som vi får är skämd. Men om
Bligh kan utstå det värsta så kan vi utstå vad som inte är lika fullt det värsta. Bligh
lider för oss alla, och aldrig har han som människa varit godare, vänligare och mera
hänsynsfull. Sådana här strapatser är han född till att klara av och inga mindre.
Ibland undrar jag om vi verkligen är i naturens våld eller om naturen är i Blighs.
Men man får inte älska en människa mera än naturen och Gud, och inte ens en
engelsman, och inte ens en engelsk sjöman som kapten Bligh.
Här svävar jag helt ut i det blå och försöker föreställa mig kapten Blighs och hans
mäns öden när jag har många fler mäns öden att själv tänka på. Men jag kan inte låta
bli att tänka på de män som frivilligt följde med kapten Bligh och som helt mot sin
vilja och föresats övergavs i en öppen båt mitt på Stilla Havet. De är säkert nu på väg
in i de okända arkipelager i västra Söderhavet som ingen vit människa har besökt eller
sett före dem. Måtte de klara sig undan alla vildar och kannibaler! O Gud, fräls dem
från alla som vill dem ont! Låt ingen av dem omkomma under resan så länge de
svävar i livsfara! Bevara dem och hjälp dem alla hem till England, det hem som ingen
av oss övriga någonsin åter får se!
Jag minns den gamle stöddige Lebogue, som alltid berättade om de stora väldiga
jättehavssköldpaddor, som han hade varit med om att fånga med bara händerna i
Västindien. Månne de hitta en sådan soppsköldpadda på vägen som kan ge dem lite
riktig mat som omväxling mot svältkosten? I så fall är säkert Lebogue den som
försöker fånga den. Och säkert misslyckas han, ty känner jag slupen rätt så kan den
inte lova med så full last och därigenom vinna lite tid för förberedelser till fångsten av
sköldpaddan. Djuret måste gripas i farten med händerna, och var och en måste vara
dödstyst för att inte väcka det värdefulla kött som lojt ligger och slumrar på
vattenytan. Lebogue lyckas gripa om djuret, men han kan inte hålla fast vid det, utan
han dras över bord och tvingas släppa taget om djuret. Allt sker på ett halvt ögonblick.
Alla gapar och ingen gör något. Kapten Bligh ingriper, i sådana ögonblick är hans
sinnesnärvaro fenomenal, han skriker åt några att hålla fast honom i benen och griper
i sista ögonblicket tag i Lebogue. Och Lebogue är rasande över att sköldpaddan
lyckades undkomma som skulle ha mättat hela besättningen för första gången sedan
myteriet. Han är genomsur av det iskalla vattnet men klagar endast över att
sköldpaddan undkom, vilket han nästan ser som sitt livs största misslyckande
någonsin. Bligh belönar hans tapperhet med en tesked rom.
Vad månne de möta på sin resa? Nya arkipelager? Nya kontinenter? Jungfruliga
orörda naturvärldar som ingen bildad människa har skådat förut? Månne Bligh hitta
de sägenomspunna och helt okända Fijiöarna? Vad som helst kan hända dem från det
mest underbara till det mest förskräckliga. De är helt och hållet ensamma på världens
största hav. Deras enda sällskap utgörs av tumlare och delfiner, flygfiskar och kanske
en och annan mås eller albatross.
Några av oss börjar redan ställa till med besvär. Det är Burkitt, Thompson,
Williams och McCoy som börjar förfölja dem ombord som har stått utanför myteriet.
När jag hotar Burkitt med att slå honom i järn för hans uppträdande vänder de sig
även mot mig. De säger att de inte har gjort myteri för att få en ny Bligh över sig i min
person. De börjar hota mig. De får gärna slå ihjäl mig som de ville slå ihjäl Bligh. Jag
har inga invändningar. Ju förr desto bättre. Jag kommer att sluta sorgligt ändå men
med fröjd i hjärtat, ty jag vet att Bligh inte kommer att sluta lika sorgligt. Ja, döda mig
bara, era råa djuriska hatiska och hänsynslösa sällar! Ge mig samma brutalitet som vi
gjorde oss av med kapten Bligh för! Honom blev vi av med, men hans busfasoner
lever ännu kvar hos er! Jag ljuter gärna den död som jag frälste kapten Bligh ifrån!
209