Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

oss. Och till slut har ni kommit överens om att dela öns jord mellan er och lämna
ingenting över åt oss. Du och Brown, Smith och Young har förrått oss åt jordens värsta
avskum. Därför, Christian, skall alla ni vita dö. Det gäller vår ras eller er ras, och vi har
lagen och rätten på vår sida. Vi kan inte överleva på era villkor. Därför måste vi ta
lagen i våra egna händer och göra något drastiskt. Det är vår enda chans. Ni har gjort
er till busar och banditer, odjur och hänsynslösa onaturliga marodörer, Christian. Ni
har förverkat ert människovärde och er rätt att få leva, och vi är tvungna att avrätta er
alla, som man utrotar en sjukdom med att skära bort den när det inte finns något
annat sätt. Om vi lämnar en enda av er vita män kvar i livet riskerar vi att sjukdomen
fortsätter att sprida sig till våra kvinnor och våra barn. Ni har gjort er till omänniskor.
Men vi vill förbli människor och inte bli som ni. Med att döda er försvarar vi det
mänskliga mot det omänskliga."
Cirkeln är sluten. Jag gjorde uppror mot Bligh, och nu gör Minarii, min mest
beundrade vän, uppror mot mig. Men min undergång blir så mycket blodigare och
sorgligare än Blighs, ty det finns ingen som här kan träda mellan mig och döden,
vilket jag gjorde i Blighs fall. Och Bligh var ett monster medan jag inte är det.
"Jag erkänner, Minarii, att Mills och Martin, Quintal och McCoy och kanske också
Williams har burit sig åt som svin gentemot er, och kanske förtjänar de även den
belöning som ni har beslutat ge dem. Men jag och med mig Edward Young, Alexander
Smith och din fosterbroder William Brown är alla oskyldiga. Vi har aldrig velat något
annat än allas ert bästa. Vi är oskyldiga till Tararus och Hus blod, vi har aldrig
förtryckt er, och vi har aldrig gått med på att dela ön i nio delar i stället för i tretton.
Det är bara Quintal och McCoy, Mills, Martin och Williams som har förfäktat ett
sådant rättsvidrigt och omänskligt vansinne. Edward, Smith, Brown och jag har aldrig
gått med på det, och vi ämnar se till att en sådan orättvisa aldrig sker. Quintal och
McCoy och de andra har gått för långt och låtit sina impulser till självsvåld skena iväg
med sig medan vi andra har blivit överkörda."
"Jag tror inte på er, Christian. Jag tror på ingen vit man mer. Vi har dyrkat er som
gudar, och ni har återgäldat vår trohet med att behandla oss som svin, och själva har
ni visat er vara värre än svin."
"Men William Brown är din trognaste vän här på ön. Skona åtminstone honom."
"Jag försökte rädda honom. Jag bad honom låtsas vara död när Tetahiti skulle
komma förbi, men Tetahiti såg att han levde och sköt honom. Han är död nu liksom
Williams, som ligger i sitt blod på tröskeln till sin stuga. Jag skulle skjuta dig, Tetahitis
bästa vän, och han skulle skjuta Brown, min bäste vän. Så var vår överenskommelse.
Han har redan skjutit Brown fastän jag försökte rädda honom. Ingenting kan rädda
dig, Christian. Ni engelsmän har lärt oss att man ska hålla sina överenskommelser.
Tetahiti har hållit sin. Därför måste jag hålla min. Det är Quintal, McCoy, Mills och
Martin som tvingar oss att döda er och inte vi själva. Ty om vi inte dödade er skulle de
döda oss."
"Men min hustru som väntar barn är av ert blod, och mina barn är också de av
samma blod som ni. Vi är av samma ras och blod du och jag, Minarii. Jag har alltid
älskat dig som en broder."
"Du försöker bara prata omkull mig, Christian. Ert öde är beslutat. Du har låtit era
vita bröder gå för långt, och du har aldrig ingripit mot deras övergrepp och självsvåld.
Du har låtit dem förslava mina bröder, och du har låtit Williams och Hutia komma
undan med morden på Tararu och Hu utan att ens vilja undersöka saken. Du har
förlorat all din trovärdighet, Christian, som hövding för er vita främlingskoloni i vårt
fria Söderhav."
Jag försöker ducka och slinka bakom trädet, men i samma ögonblick trycker
Minarii av, som hela tiden har hållit geväret siktat mot mitt hjärta. Jag känner en
brännande chock i mitt innersta, utropar ett förtvivlat "Oh Dear" över hela denna
onödiga tragedi och kolar av.
236