Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

2. Tahiti
Ett skepp är ett fängelse. Det är ett trångt, primitivt och outhärdligt fängelse. Så
länge man är till havs är man hopplöst en fånge i detta fängelse. Kaptenen kan om han
vill göra existensen ombord lättare för skeppets fängslade slavar, men han kan också
göra den svårare. Aldrig anade jag att en kapten kunde göra den så svår som kapten
Bligh har gjort den för oss.
Men det mest beklämmande och vemodiga med livet ombord är i alla fall den
ständiga anblicken av havet. Jag älskar havet, men finns det samtidigt något mera
ödsligt och ensligt, något mera monotont, mera skrämmande och mera fasaväckande?
Till och med i öknar, har jag hört, finns det oaser, men i det öde ensliga och platta
havet finns det inga oaser. Havet är det jordiska fenomen som mest och bäst
förkroppsligar evigheten, och det finns ingenting tristare, mera förfärligt, mera
gastkramande och mera ödesmättat.
Det enda positiva med sjömanslivet ombord är att man aldrig är den enda
sjömannen ombord. Man har ständigt sällskap, och faktum är att inga människor
någonsin kommer så nära varandra in på livet som de sjömän gör som dagligen
tillsammans måste kämpa för livet för att hålla sitt skvalpande fängelse flytande, det
trånga och otillräckliga svälthus var alla måste dela allt, utom i vårt fall kaptenen, som
gör anspråk på att få leva som om varken havet, Gud eller evigheten fanns.
Men vi skall nu glömma vår resas helveten, ty de ligger nu bakom oss, och allt
sorgligt som har skett i förgången tid borde glömmas och ignoreras. Till och med
kapten Blighs vrede tystnade, han försjönk i en osedvanlig besinning, och hela hans
väsen genomgick en klar förvandling, när det för alla blev klart att ön i sikte var
Tahiti, som var resans mål. Vi får nu bevittna en ny kapten Bligh, nämligen den ivrige
kapten Bligh, som i sin blommande ungdom och med ett hjärta i brand och fullt av
stolthet har varit kapten Cooks ivrigaste lärjunge och elev, som har följt kapten Cook i
vått och torrt och lärt allt om segling av upptäcktsresenärernas mästare och som har
lärt känna just denna ön Tahiti genom kapten Cook, som sade att han ingenstans
hellre skulle vilja dö än just på Tahiti. Kapten Bligh är nu kapten Cooks arvinge, och
allt hos honom vittnar om att han helt och hållet har blivit upplärd av den man som
näst efter England älskade Tahiti mest av alla platser på jorden. Ja, kapten Cook, som
så innerligt älskade och höll av Tahiti, lever ännu i kapten Bligh.
Vi närmar oss sakta den mäktiga ön som är ett helt landskap. Höga gröna berg,
mjuka böljande kullar, små dalar och glittrande floder och en ångande
urskogsgrönska som täcker in hela ön – det är Tahiti, den mystiska ön, den mest
sagolika och mest sägenomspunna av alla söderhavsöar och den mest förtrollande,
eggande och lockande av dem alla.
Det är någonting berusande över denna ös utseende. Det är som om den sjöng och
ropade med sirenernas ljuvaste toner och ord till oss att komma i land och överge allt
för dess magiska väsens skull. Ja, över ön vilar det en magi som kan trollbinda vem
som helst. Och den magin är farlig, ty jag har en känsla av att, om man hänger sig åt
denna söderhavsmagi, det måste sluta illa och olyckligt för en. Ja, jag fruktar denna ö
och älskar den.
Vi ankrar i Matavaibukten. Emot oss kommer de sällsammaste infödingskanoter.
De påminner om venetianska praktgondoler. Så formfulländade, sagolika, smäckra,
majestätiska och säregna är de. Jag har aldrig sett maken till dem i något annat land
och allra minst i Europa.
Vi är alla trollbundna ombord. Vi har alla redan börjat falla för Tahitis
oemotståndliga sirenmagi. Hur skall det gå för oss? Håller vi på att glömma att vi är
engelsmän? Ja, de flesta av oss har redan glömt det totalt. De flesta av oss bara stirrar
mot ön liksom hypnotiserade av dess natur och väsen, och de längtar innerligt i land,
186