Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se
Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se
Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
2. Tahiti<br />
Ett skepp är ett fängel<strong>se</strong>. Det är ett trångt, primitivt och outhärdligt fängel<strong>se</strong>. Så<br />
länge man är till havs är man hopplöst en fånge i detta fängel<strong>se</strong>. Kaptenen kan om han<br />
vill göra existen<strong>se</strong>n ombord lättare för skeppets fängslade slavar, men han kan också<br />
göra den svårare. Aldrig anade jag att en kapten kunde göra den så svår som kapten<br />
Bligh har gjort den för oss.<br />
Men det mest beklämmande och vemodiga med livet ombord är i alla fall den<br />
ständiga anblicken av havet. Jag älskar havet, men finns det samtidigt något mera<br />
ödsligt och ensligt, något mera monotont, mera skrämmande och mera fasaväckande?<br />
Till och med i öknar, har jag hört, finns det oa<strong>se</strong>r, men i det öde ensliga och platta<br />
havet finns det inga oa<strong>se</strong>r. Havet är det jordiska fenomen som mest och bäst<br />
förkroppsligar evigheten, och det finns ingenting tristare, mera förfärligt, mera<br />
gastkramande och mera ödesmättat.<br />
Det enda positiva med sjömanslivet ombord är att man aldrig är den enda<br />
sjömannen ombord. Man har ständigt sällskap, och faktum är att inga människor<br />
någonsin kommer så nära varandra in på livet som de sjömän gör som dagligen<br />
tillsammans måste kämpa för livet för att hålla sitt skvalpande fängel<strong>se</strong> flytande, det<br />
trånga och otillräckliga svälthus var alla måste dela allt, utom i vårt fall kaptenen, som<br />
gör anspråk på att få leva som om varken havet, Gud eller evigheten fanns.<br />
Men vi skall nu glömma vår resas helveten, ty de ligger nu bakom oss, och allt<br />
sorgligt som har skett i förgången tid borde glömmas och ignoreras. Till och med<br />
kapten Blighs vrede tystnade, han försjönk i en o<strong>se</strong>dvanlig besinning, och hela hans<br />
vä<strong>se</strong>n genomgick en klar förvandling, när det för alla blev klart att ön i sikte var<br />
Tahiti, som var resans mål. Vi får nu bevittna en ny kapten Bligh, nämligen den ivrige<br />
kapten Bligh, som i sin blommande ungdom och med ett hjärta i brand och fullt av<br />
stolthet har varit kapten Cooks ivrigaste lärjunge och elev, som har följt kapten Cook i<br />
vått och torrt och lärt allt om <strong>se</strong>gling av upptäcktsre<strong>se</strong>närernas mästare och som har<br />
lärt känna just denna ön Tahiti genom kapten Cook, som sade att han ingenstans<br />
hellre skulle vilja dö än just på Tahiti. Kapten Bligh är nu kapten Cooks arvinge, och<br />
allt hos honom vittnar om att han helt och hållet har blivit upplärd av den man som<br />
näst efter England älskade Tahiti mest av alla plat<strong>se</strong>r på jorden. Ja, kapten Cook, som<br />
så innerligt älskade och höll av Tahiti, lever ännu i kapten Bligh.<br />
Vi närmar oss sakta den mäktiga ön som är ett helt landskap. Höga gröna berg,<br />
mjuka böljande kullar, små dalar och glittrande floder och en ångande<br />
urskogsgrönska som täcker in hela ön – det är Tahiti, den mystiska ön, den mest<br />
sagolika och mest sägenomspunna av alla söderhavsöar och den mest förtrollande,<br />
eggande och lockande av dem alla.<br />
Det är någonting berusande över denna ös ut<strong>se</strong>ende. Det är som om den sjöng och<br />
ropade med sirenernas ljuvaste toner och ord till oss att komma i land och överge allt<br />
för dess magiska vä<strong>se</strong>ns skull. Ja, över ön vilar det en magi som kan trollbinda vem<br />
som helst. Och den magin är farlig, ty jag har en känsla av att, om man hänger sig åt<br />
denna söderhavsmagi, det måste sluta illa och olyckligt för en. Ja, jag fruktar denna ö<br />
och älskar den.<br />
Vi ankrar i Matavaibukten. Emot oss kommer de sällsammaste infödingskanoter.<br />
De påminner om venetianska praktgondoler. Så formfulländade, sagolika, smäckra,<br />
majestätiska och säregna är de. Jag har aldrig <strong>se</strong>tt maken till dem i något annat land<br />
och allra minst i Europa.<br />
Vi är alla trollbundna ombord. Vi har alla redan börjat falla för Tahitis<br />
oemotståndliga sirenmagi. Hur skall det gå för oss? Håller vi på att glömma att vi är<br />
engelsmän? Ja, de flesta av oss har redan glömt det totalt. De flesta av oss bara stirrar<br />
mot ön liksom hypnoti<strong>se</strong>rade av dess natur och vä<strong>se</strong>n, och de längtar innerligt i land,<br />
186