16.07.2013 Views

Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

SHOW MORE
SHOW LESS

Create successful ePaper yourself

Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.

2. Tahiti<br />

Ett skepp är ett fängel<strong>se</strong>. Det är ett trångt, primitivt och outhärdligt fängel<strong>se</strong>. Så<br />

länge man är till havs är man hopplöst en fånge i detta fängel<strong>se</strong>. Kaptenen kan om han<br />

vill göra existen<strong>se</strong>n ombord lättare för skeppets fängslade slavar, men han kan också<br />

göra den svårare. Aldrig anade jag att en kapten kunde göra den så svår som kapten<br />

Bligh har gjort den för oss.<br />

Men det mest beklämmande och vemodiga med livet ombord är i alla fall den<br />

ständiga anblicken av havet. Jag älskar havet, men finns det samtidigt något mera<br />

ödsligt och ensligt, något mera monotont, mera skrämmande och mera fasaväckande?<br />

Till och med i öknar, har jag hört, finns det oa<strong>se</strong>r, men i det öde ensliga och platta<br />

havet finns det inga oa<strong>se</strong>r. Havet är det jordiska fenomen som mest och bäst<br />

förkroppsligar evigheten, och det finns ingenting tristare, mera förfärligt, mera<br />

gastkramande och mera ödesmättat.<br />

Det enda positiva med sjömanslivet ombord är att man aldrig är den enda<br />

sjömannen ombord. Man har ständigt sällskap, och faktum är att inga människor<br />

någonsin kommer så nära varandra in på livet som de sjömän gör som dagligen<br />

tillsammans måste kämpa för livet för att hålla sitt skvalpande fängel<strong>se</strong> flytande, det<br />

trånga och otillräckliga svälthus var alla måste dela allt, utom i vårt fall kaptenen, som<br />

gör anspråk på att få leva som om varken havet, Gud eller evigheten fanns.<br />

Men vi skall nu glömma vår resas helveten, ty de ligger nu bakom oss, och allt<br />

sorgligt som har skett i förgången tid borde glömmas och ignoreras. Till och med<br />

kapten Blighs vrede tystnade, han försjönk i en o<strong>se</strong>dvanlig besinning, och hela hans<br />

vä<strong>se</strong>n genomgick en klar förvandling, när det för alla blev klart att ön i sikte var<br />

Tahiti, som var resans mål. Vi får nu bevittna en ny kapten Bligh, nämligen den ivrige<br />

kapten Bligh, som i sin blommande ungdom och med ett hjärta i brand och fullt av<br />

stolthet har varit kapten Cooks ivrigaste lärjunge och elev, som har följt kapten Cook i<br />

vått och torrt och lärt allt om <strong>se</strong>gling av upptäcktsre<strong>se</strong>närernas mästare och som har<br />

lärt känna just denna ön Tahiti genom kapten Cook, som sade att han ingenstans<br />

hellre skulle vilja dö än just på Tahiti. Kapten Bligh är nu kapten Cooks arvinge, och<br />

allt hos honom vittnar om att han helt och hållet har blivit upplärd av den man som<br />

näst efter England älskade Tahiti mest av alla plat<strong>se</strong>r på jorden. Ja, kapten Cook, som<br />

så innerligt älskade och höll av Tahiti, lever ännu i kapten Bligh.<br />

Vi närmar oss sakta den mäktiga ön som är ett helt landskap. Höga gröna berg,<br />

mjuka böljande kullar, små dalar och glittrande floder och en ångande<br />

urskogsgrönska som täcker in hela ön – det är Tahiti, den mystiska ön, den mest<br />

sagolika och mest sägenomspunna av alla söderhavsöar och den mest förtrollande,<br />

eggande och lockande av dem alla.<br />

Det är någonting berusande över denna ös ut<strong>se</strong>ende. Det är som om den sjöng och<br />

ropade med sirenernas ljuvaste toner och ord till oss att komma i land och överge allt<br />

för dess magiska vä<strong>se</strong>ns skull. Ja, över ön vilar det en magi som kan trollbinda vem<br />

som helst. Och den magin är farlig, ty jag har en känsla av att, om man hänger sig åt<br />

denna söderhavsmagi, det måste sluta illa och olyckligt för en. Ja, jag fruktar denna ö<br />

och älskar den.<br />

Vi ankrar i Matavaibukten. Emot oss kommer de sällsammaste infödingskanoter.<br />

De påminner om venetianska praktgondoler. Så formfulländade, sagolika, smäckra,<br />

majestätiska och säregna är de. Jag har aldrig <strong>se</strong>tt maken till dem i något annat land<br />

och allra minst i Europa.<br />

Vi är alla trollbundna ombord. Vi har alla redan börjat falla för Tahitis<br />

oemotståndliga sirenmagi. Hur skall det gå för oss? Håller vi på att glömma att vi är<br />

engelsmän? Ja, de flesta av oss har redan glömt det totalt. De flesta av oss bara stirrar<br />

mot ön liksom hypnoti<strong>se</strong>rade av dess natur och vä<strong>se</strong>n, och de längtar innerligt i land,<br />

186

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!