Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

iktigt klarsynt denna morgon, men han är ju också den äldste av oss alla. Churchill
vill lägga beslag på hans verktygslåda. Han protesterar naturligtvis argt.
"Det är mina verktyg! De har följt mig genom hela livet och skall fortsätta följa mig
hela livet tills jag dör!"
"Nej, du får inte ta en enda spik med dig!" säger Churchill.
Jag säger: "Ni får stanna ombord, mr Purcell, om ni vill. Vi skall behandla er bättre
än vad mr Bligh någonsin har gjort."
"Nej! Han får inte stanna!" skriker de blinda galna myteristerna. "Han är en lika
vedervärdig skit som kapten Bligh! Han är en gammal surkart som bara ställer till
besvär och jävlas med vem han kan! Eftersom han älskar Bligh så innerligt, så låt
honom följa med sin älskade chef! De passar bra tillsammans! Tvinga honom ner i
slupen!"
Purcell utropar i sin vresigaste heshet: "Tvinga mig, era skurkar och banditer? Jag
skulle vilja se den av er som kunde hindra mig från att ge fan i er och ert sjunkande
fartyg! Era fördömda galningar och sjörövare! Pirater och laglösa vettlösa banditer!
Lyssna till mina ord! Vi skall laga så att varenda en av er får dingla ordentligt i
rånocken! Vi skall jaga och hemsöka er alla överallt på de sju haven! Ni skall aldrig få
leva i fred för mig och kapten Bligh! Lagens arm når över hela jordklotet! Det finns
ingenstans ni kan gömma er för vår hämnd! Mig har kapten Bligh behandlat sämst av
oss alla, men det har inte gjort mig till någon laglös bandit och huvudlös galning! Jag
följer lagen hur grym den än är, och förbannad vare den som inte gör det! Ni är alla
fördömda! Vi skall segla hem till England! Så fort vi kommer i land, kapten Bligh och
jag, skall vi bygga ett riktigt skepp, och med det skall vi fara raka vägen hem till
England på några veckor, och därifrån skall vi skicka ut alla världens skepp på
systematisk utrotningsjakt efter er, era jävlar! Sanna mina ord!" Han spottar och fräser
och är i sitt ässe när det gäller dåligt humör och exemplarisk vresighet.
Churchill säger: "Ja, mr Christian, de kommer att bygga sig ett skepp och komma
kvickare till England än vad vi kommer till närmaste ö, om vi låter Purcell ta
verktygslådan med sig. Vi vet alla hur skicklig och händig han är. Om han ock hade
blott en fällkniv så skulle han med den snabbt och lätt åstadkomma en hel fregatt. Han
får inte ta något med sig."
Bligh kokar av vrede. Han ropar till Purcell: "Din förbannade idiot! Du förstör
våra minsta utsikter med att babbla som en gammal käring!"
"Håll käften, gubbjävel!" skriker Burkitt till Bligh och sticker sin sabel i halsen på
honom. Burkitt är en gorilla och inte rädd för någonting, inte ens för Bligh, allra minst
nu. Och plötsligt tycks mr Bligh förskräckt krympa inför Burkitts nya resning.
Slupen firas ner i havet. Samuel får först stiga ned i den. Sedan tvingar vi
Hayward och Hallet att gå. De knäfaller ömkligt och bönar och ber gråtande om att få
stanna kvar. Men de har parasiterat på oss under hela resan, och vi kan väl avvara
deras tjänster. De får nu fortsätta ligga kapten Bligh till last under hans återfärd till
England. Purcell kliver sedan ner i slupen. Han utropar lika arg fortfarande och hötter
med knuten näve mot oss: "Jag föredrar att dö med lagen, rättvisan, ordningen och
kapten Bligh än att andas samma förpestade luft som ni i ert evigt förbannade
sällskap, era horungar och odugliga kräk!" Han har trots Churchills protester fått med
sig en handsåg, en liten yxa, en hammare och en påse spik. Mr Fryer räcker honom
dem och följer sedan med ner i slupen. Därpå är det mr Blighs tur. Han leds fram mot
gångbordet. Burkitt börjar skära av hans rep. Han vänder sig till mig och säger:
"Mr Christian, för sista gången ber jag er att betänka ert handlingssätt. Jag sätter
min ära i pant. Jag ger er mitt hedersord på att jag aldrig någonsin ska tänka på den
här olycksaliga historien i fall ni nu ångrar er. Ni är en man, mr Christian, i era bästa
år med hela framtiden för er! Betänk er! Kasta inte bort ert liv! Ni kan ännu rädda det!
Och tänk på alla de andra, alla dessa oskyldiga, och min hustru och mina barn! Visa
då lite förnuft och mänsklighet och barmhärtighet!"
203