Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

han har gjort en resa som går upp mot alla kapten Cooks, Columbus, Maghellans,
Vasco da Gamas och Henrik Sjöfararens företag. Han är minsann en riktig människa.
Det är mitt i natten. Stjärnorna tindrar. Men det omöjliga och otroliga är
överståndet. Snart hjälps de aderton männen i land. Cole försöker kröna den omöjliga
resan med den omöjligheternas omöjlighet att i sitt tillstånd hoppa i land, men han
hamnar ofelbart i vattnet och måste dras upp i slupen igen. Bårar anförskaffas. Alla
kommer lyckligt i land. Alla kommer att överleva. Och alla är fullkomligt på det klara
med att de gärna skulle fortsätta med kapten Bligh i slupen med oförnyat
proviantförråd ända hem till England.
I två månader får männen vila och återhämta sig på Timor. Men David Nelson
insjuknar i lunginflammation efter en månad i land, och han dör. Han har uthärdat allt
bara för att på den trygga lugna landbacken duka under för en försmädlig förkylning.
De andra får en dag avsegla till Batavia, som är den stad i världen som har dess
allra sämsta klimat. Där insjuknar Elphinstone, Lenkletter och Hall, och de dör. Bligh
avreser mot England efter att nästan ha dukat under för samma feber. Snart följer
Fryer, Cole, Purcell, Peckover, Hayward, Tinkler, Hallet, Simpson, gamle Lebogue och
Samuel efter. Thomas Ledward måste stanna i Batavia på grund av sitt svåra rötsår.
I England rör Bligh upp himmel och jord, som han hade lovat. Han är där åter den
hårde, omänsklige och hänsynslöse despoten som inte kan skona någon. Hans bästa
tid är förbi: den som han tillbringade tillsammans med aderton män i en öppen båt på
Stilla Oceanen, som varade i fyrtioett dygn och som han alltid kommer att minnas som
den period av sitt liv under vilken han inte hade någon avföring.
Men allt detta får jag inte veta någonting om. Jag och mina kamrater är dömda till
att aldrig få veta något om den civiliserade världen igen. Vi är fredlösa och uteslutna
ur alla hederliga människors och den sociala världens liv, vi är uteslutna ur
civilisationen och från all normal mänsklig gemenskap, ty vi har begått den
fruktansvärda förbrytelsen att försätta kapten Bligh i en sådan situation att hans rätta
jag kom fram, så att han fick visa vad han var värd och vad han egentligen gick för.
5. Åter Tahiti
Nej, jag vet ingenting om kapten Bligh och hans mäns öden, och jag kommer
aldrig att få veta något heller. Möjligen kommer någon av oss någon gång om tjugo år
eller så att få veta hur det har gått för honom, men jag kommer inte att få leva så länge.
Och så länge jag lever kommer oron för dem och ovissheten om deras öden och det
dåliga samvetet att oupphörligt gnaga på mitt innersta och fräta på min själ. Jag är en
man som är dömd till att aldrig mer få veta vad frid är.
Och vad är väl sant och vad är falskt i mina drömmar om de kamrater som jag och
endast jag har bringat i olycka? Är den minsta av mina drömmar sann? Säkerligen
kommer den fulla sanningen om allas vårt öde aldrig att kunna bli fullständigt
kartlagd. I århundraden framåt kommer lärda forskare att spekulera i våra tragedier,
ge ut nya böcker om oss och aldrig lyckas få något grepp om hela sanningen. Liksom
jag själv kan eftervärlden endast gissa sig till vad som egentligen tilldrog sig i vår
märkvärdiga, primitiva, brutala och gränslöst vackra saga.
Vi kommer till Rarotonga. Det är en för geografin okänd ö vars vänliga människor
aldrig har sett européer förut. Det skulle vara en idealisk tillflyktsort för oss. Men den
är för lämplig och för idealisk för att vara tillförlitlig. Dessutom längtar jag till Tahiti
och till Maimiti nu när vi har möjligheten att få återse det förlorade paradiset, och de
är i majoritet ombord som hellre vill tillbaka till Tahiti än stanna här på Rarotonga.
Vi kommer även till Tupuai, en ö som kapten Cook har sett före oss. Den är ett
sannskyldigt paradis, men infödingarna är krigiska och vägrar låta oss gå i land. Men
det är en vacker ö, och den vore idealisk för grundandet av en engelsk koloni. Några
221