Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Nelson, som näst efter Bligh är den störste anden i slupen, sade i min dröm: "Jag
måste säga något, mr Bligh." Han bröt därmed en tystnad som hade rått över männen i
flera timmar. "Det här havet är så oändligt och så stilla att jag tvivlar på att det är
verkligt och även på att vi själva är verkliga." Nelson har alltid varit en stor tänkare
och filosof. Kapten Bligh svarar ärligt efter noggrant övervägande: "Det var en
egendomlig förställning, sir. Men havet är då åtminstone verkligt. Det kan jag försäkra
er."
Hur kan de klara vinterstormarna? Hur kan de klara svälten och törsten? Hur
skall de klara de hällande tropiska regnbyarna, som är så fruktansvärda att de gör det
omöjligt för en att se handen framnför sig? Hur kan de klara sig över huvud taget? De
svävar i ständig omedelbar livsfara genom havet med dess fjällhöga dyningar och
ständigt översvallande brottsjöar. De måste bli galna av de ohyggliga strapatserna om
de inte dör först. Hur ska den gamle David Nelson kunna klara sig, bräcklig, gammal
och spröd som han är? Men han har en okuvlig ande. Måtte den rädda honom. De är
säkert alla ständigt genomsura, och den kalla vinden måtte vara ett ohyggligt gissel
för dem och värre än något gissel som någon tillfälligt fick lära känna ombord på
Bounty genom kapten Bligh. De arma stelfrusna ihjälsvultna stackrarna! Så länge de
var ombord på Bounty levde de under oupphörlig andlig och köttslig tortyr under
kapten Bligh. Hellre än att bli av med kapten Bligh valde de en tusen gånger mer
fasansfull tortyr genom att följa honom efter myteriet.
Dag och natt förföljs de av stormar, hällande dränkande regn och den ohyggliga
kölden, som kommer av att de aldrig kan torka ordentligt. Säkert finns det någon som
inte kan stå ut med svälten, så att han i nattmörkret stjäl av förrådet, vilket resulterar i
skandal ombord. De har att kämpa med stormar i beckmörker var de inte i tid kan
urskilja de vågor som vill tvinga dem att kapsejsa. Alla aderton utom Bligh måste ösa.
Vågorna kommer från ett annat håll än vinden. Alla är utmärglade och magra som
stickor, och en del orkar inte längre göra någonting. De ligger bara stilla och försöker
hålla huvudet över de vattenmassor som begraver dem och som deras kamrater
ständigt dag och natt måste ösa ut. Hur kan deras förråd klara sig utan att bli
skadade? Bligh försöker hålla modet uppe med att efter varje ny mardrömsstormnatt
säga: "Jag tror att vi har det värsta bakom oss nu." Åtminstone gör han det i mina
drömmar. Frasen återkommer. Somliga hämtar nytt mod ur den och andra inte.
Säkert klagar alla högljutt. De klagar över svältransonerna, törsten och allt det
andra. Det är bara några få som aldrig klagar. Nelson yttrar aldrig en suck av klagan
fastän han är i sämst form av oss alla. Tinkler, Elphinstone, Purcell, Cole och Peckover
är nästan lika starka som Bligh. De är som stolta robusta oxar som inget fysiskt våld
kan rå på. Säkert seglar de förbi gröna paradisiska söderhavsöar fulla med vatten, vilt,
frukter och bär, som de inte kan ta i land på för infödingarnas skull. De har ju inga
respektingivande vapen. Säkert får de fly ifrån en ö eller flera i panik. Jag kan se
kapten Bligh hur han står upp i aktern med infödingarna en halv meter ifrån sig i
vattnet. Med ett hugg med en sabel kapar han ankartrossen och låter han ankaret fara.
Han som en gång blev så fruktansvärt arg över att jag en gång förlorade ett ankar åt
vänskapsinfödingar ser nu sig själv offra ett långt mera värdefullt och omistligt ankare
av samma skäl. Men han stöter tanken ifrån sig. Han får inte tänka, ha skrupler eller
minnas. Han är ju ofelbar och ansvarig för att nitton män i en livbåt kommer
helbrägda hem till England.
Gräl mellan Bligh och Purcell blir allt oftare förekommande. Purcell vill att de ska
stanna vid en rik och präktig ö medan Bligh vill att de ska fara förbi den. Ön prunkar
av överflöd på allt som är gott och ätbart, och männen är bara skinn och ben och
halvdöda av köld, törst och hunger. Många är mer än halvdöda, exempelvis mr
Nelson. Bligh vill inte gå i land för kannibalernas skull. Purcell säger då: "Jag är inte
rädd för dem, även om ni kanske är det." Han kunde inte ha sagt något mera
provocerande. "Nåväl," säger Bligh, "låt oss gå i land, ni och jag, Purcell, och ingen
212